Är kristendomen patriarkal?

Jag är delvis kvar i #MeToo i mina tankar, och tankarna fick ny näring när jag för någon vecka sedan läste ett långt blogginlägg av Sofia Lilly Jönsson.

En modern debatt

Texten är ganska svår att sammanfatta eftersom den är så lång, men ytterst kortfattat går den ut på att det finns ett inne-gäng, i den teologiska opinionsbildningen, som består av ett gäng ”Killar”. Antagligen utan att de själva tänker på det, skapar dessa killar en gemenskap som boostar varandra genom att gilla och dela varandras texter och de har en ganska stor plattform vilket gör att det har stor betydelse vilka de inte väljer att boosta. Sofia upplever sig exkluderad från den gemenskapen. Men det har inte bara med själva den klubben att göra, utan också med att de mediala plattformarna (typ Dagen och Kyrkans tidning) har valt att lyfta fram Killarna men inte Tjejerna (typ Sofias gäng som har sysslat med ungefär samma frågor, men som har det mot sig att de inte är killar). Sofia för ett längre resonemang om den här problematiken. Joel Halldorf, som är en av de namngivna Killarna, svarade på bloggen Läsarna några dagar senare, och har flera tänkvärda svar att ge.

Jag tänkte inte ge mig in i själva debatten eller analysera de båda inläggen utan vill snarare göra några generella reflektioner efter läsningen och kanske särskilt över frågan om huruvida kristendomen är patriarkal eller inte, eftersom den frågan följer på iakttagelsen att så många offentliga teologer är män.

Förlorar man på att inte läsa fler kvinnliga teologer?

En sak som slog mig var hur ”bra” jag är på att läsa kvinnliga författare kontra manliga. Jag tror att det generellt sett finns ett överslag åt det manliga i min läsning, men vad gäller skönlitteraturen är min läsning mycket jämnare fördelad än vad gäller teologin. Jag har inte tänkt på det förut, men när jag slänger ett öga på bokhyllan nere på kontoret gör jag uppskattningen att ca 95 % av författarna är män. Varför är det egentligen så? En förklaring är kanske att jag huvudsakligen är intresserad av politisk teologi, kyrkohistoria och religionsfilosofi, och de disciplinerna är mer manligt dominerade än andra discipliner. En annan förklaring skulle kunna vara att jag får som mest input till mitt eget läsande genom att kolla referenslistor etc i böcker jag läser, och de manliga författarna jag läser refererar i hög grad till andra manliga författare.

Är det ett problem? Både ja och nej. Det är inte som att jag lever mitt liv i en manlig bubbla … Jag läser mycket mer än bara teologisk facklitteratur – inte minst dagstidningar – och får intellektuella intryck från mycket mer än bara böcker (ja, jag har börjat lyssna lite på podcasts – än så länge lite av ”En varg söker sin podd”, ”Säker stil”, ”Dekonstruktiv kritik” och ”Lilla drevet”). Å andra sidan ”går jag miste om” ett visst perspektiv på teologin när jag inte läser kvinnliga teologer. Å tredje sidan, det är väl inte så att man är bättre eller sämre teolog beroende på vilket kön man tillhör? Jag tänker sällan på författaren när jag väljer bok att läsa utan ser till titel, innehållsförteckning, ämne och hur väl boken faller inom mitt intresseområde. Det är ämnet och kompetensen som är intressant – inte könet.

Man ska dock lägga märke till hur viktiga kvinnorna har varit inte minst inom väckelserörelserna. Många är de kvinnor som har varit missionärer och därmed frikyrkornas verkliga hjältar; Roseniuskyrkans fastighet byggdes på grund av några kvinnors vision för de utsatta människorna i ”Träsket” som området kallades, och om du går till ELM:s sångbok kommer du att finna mängder av sånger skrivna av kvinnor. Den viktigaste av dem alla hette Lina Sandell och har skrivit klassiker som ”Blott en dag”, ”Tryggare kan ingen vara” och ”Bred dina vida vingar”.

Men jag tänker en del på att det i hög utsträckning fortfarande är män som är ledare inom kyrkor, och funderar över varför det är så. Är det kristendomen som är patriarkal?

Hur är det då med kristendomen och patriarkatet?

Olika ansvarsområden …

Det är lite knepigt att försöka besvara den frågan eftersom ordet ”patriarkal” har en så starkt negativ klang. Från sociologin har vi lärt oss att tala om ”patriarkat” som ett system där mannen har makten och inte sällan använder den på kvinnors (och barns?) bekostnad. Något mer neutralt förklarat kan man säga att patriarkalism handlar om en hierarki där mannen står överst, men det är fortfarande en knepig beskrivning eftersom den mer eller mindre nödvändigtvis låter oss ana att hierarkin är moralisk och inte bara strukturell.

Det är uppenbart för vem som helst som läser Bibeln att mannen har en framskjuten roll. Det är inte minst tydligt i det att flera av huvudpersonerna i den gammaltestamentliga historien var män: patriarkerna (!) Abraham, Isak och Jakob, profeten Mose, och så kung David. Dessutom beskriver Gud sig själv som Fader och Jesus är Guds Son, vilket ytterligare förstärker den patriarkala bilden. (Det bör dock sägas att Gud inte är en biologisk varelse utan immateriell och således saknar biologiskt kön!)

… men lika värde

Samtidigt är det enkelt att försvara idén om att män och kvinnor är moraliskt jämlika i Bibeln. Det starkaste exemplet är hämtat från skapelseberättelsen. Både Eva och Adam skapas till Guds avbild och det finns ingenting i texten som tyder på att det skulle finnas någon gradskillnad i deras gudslikhet eller deras rätt att närma sig Gud. Att Eva skapas från Adams revben är inte på något vis nedvärderande. Ordet som används om Eva, en ”hjälpare”, är ett ord som oftast används om Gud som sitt folks hjälpare, och är inte nedsättande utan tvärtom uppvärderande. I Nya Testamentet blir den moraliska jämlikheten tydlig. Kvinnor är lärjungar till Jesus (men inte bland de tolv), i motsats till den rådande seden att det var män som var lärjungar, och kvinnor är starkt engagerade i den tidiga kyrkan. Paulus förklarar de klassiska sociala distinktionerna meningslösa inför Gud (jude/grek, slav/fri, man och kvinna), och har kvinnliga medarbetare. I den tidiga kyrkan är både män och kvinnor helgon och profeter. Och samtidigt är det männen som har varit församlingsledare, präster och biskopar.

Nu blir det en aning knivigt att fortsätta resonemanget, för jag skulle behöva göra en åtskillnad mellan struktur/auktoritet och moraliskt värde. Män och kvinnor har samma moraliska värde inför Gud och varandra. Det finns ingen skillnad. Det verkar dock som att Gud har lagt ner en auktoritetsstruktur i världen där mannen har det yttersta ansvaret. I GT märker vi det i att det är mannen som är familjens ledare, och att ansvaret går vidare till äldste sonen i familjen. I NT märker vi det t.ex. i det att Jesus väljer ut tolv män till apostlar, samt i Paulus s.k. ”hustavlor” (Efesierbrevet 5:21-6:9, Kolosserbrevet 3:8-4:1 och 1 Petrusbrevet 2:18-3:7).

Hierarki, auktoritet och att vilja vara på sin plats

Ta Efesierbrevet 5 som exempel. Det måste vara en av Paulus texter som är allra mest provocerande för vår kultur. Paulus skriver att mannen är kvinnans huvud och att kvinnan ska underordna sig mannen. Snälla, sluta inte läsa nu!

Det är bl.a. utifrån den här texten som jag skriver att det finns en patriarkal struktur i kristendomen, men Bibelns patriarkalism är väldigt annorlunda gentemot den patriarkalism vi möter i samhället.

För det första behöver vi konstatera att hierarki och auktoritet i sig inte är någonting dåligt. En människa är inte bättre eller sämre beroende av var någonstans hon befinner sig i en hierarki. (Det är inte sällan så att det är enklare att bevara sin moraliska integritet om man befinner sig någonstans i mitten och inte i något av ytterlägena.) Hon har olika möjligheter beroende av sin position, men det säger ingenting om människans värde.

För det andra är auktoritet i Bibeln någonting helt annat än auktoritet i vår värld. Den som har makt och auktoritet i vår värld har fördelar som andra saknar. Ibland utnyttjar en människa sin maktposition vilket leder till korruption och ett utnyttjande av andra människor. Den som har makt är van vid att bli tjänad av andra med mindre makt. Bibeln vänder fullkomligt uppochned på maktbalansen när den knyter auktoritet till tjänande och inte till att bli tjänad.

Ni män, älska era hustrur, så som Kristus har älskat församlingen och offrat sig för den. (Efesierbrevet 5:25.)

Det är svårt att veta vilken position som är mest önskvärd: den att underordna sig eller att älska intill självuppoffring. Jesus själv gav definitionen på det gudomliga ledarskapet:

Ni vet att folkens ledare beter sig som herrar över dem och att stormännen härskar över dem. Men så ska det inte vara bland er. Nej, den som vill vara störst bland er ska vara de andras tjänare, och den som vill vara främst bland er ska vara de andras slav. Så har inte heller Människosonen kommit för att bli betjänad, utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många. (Matteus 20:25-28.)

Detta betyder att den bibliska patriarkalismen inte är ett frikort för mannen att utöva makt, utan den enda sortens patriarkal makt som Bibeln kan godkänna är den som tar sig uttryck i självuppoffrande kärlek från patriarken gentemot dem som står hierarkiskt – men inte moraliskt – under honom.

Lägg dessutom märke till att det inte handlar om ett allt-eller-inget förhållande. Paulus ord i Efesierbrevet 5 handlar över huvud taget inte om att kvinnan skulle vara maktlös och utlämnad åt mannen. Den man älskar mer än sitt eget liv lämnar man inte maktlös.

För det tredje har det varit en ögonöppnare för mig att lägga märke till hur det finns en hierarki till och med inom den heliga Treenigheten. Jesus säger vid åtskilliga tillfällen att han underordnar sig Faderns vilja (se t.ex. Matteus 26:39) och Paulus skriver detsamma (1 Korinthierbrevet 15:28). Sonen underordnar sig alltså Fadern utan någon som helst rädsla eller provokation utan i glädje.

Detta är det starkaste argumentet för att den patriarkalism som Bibeln talar om inte på något sätt är moralisk. Det är en heretisk tanke att Sonen skulle vara moraliskt underlägsen Fadern. Fadern, Sonen och Anden är en Gud, av samma väsen, utan åtskillnad eller sammanblandning, men de har olika roller och uppgifter.

Det fjärde som måste poängteras är att människan är syndare. Därför löper både män och kvinnor kontinuerlig risk att missbruka sina olika roller. Jag vill alltså inte på något vis säga emot att män i alla tider och på alla platser beter och har kunnat bete sig hemskt illa mot kvinnor, både på individnivå och samhällsnivå. Vad jag däremot vill säga emot är att det skulle vara kopplat till kristendomen, för det är det inte. Det är kopplat till synden, och är ett universellt problem som inte bara berör män och kvinnor. Det betyder att vi själva måste göra avväganden vad gäller hur långt vår lydnad ska gå. Samma avväganden behöver vi göra i förhållande till staten, som varje medborgare är kallad att underordna sig (Romarbrevet 13) men inte dithän att vi bryter mot Guds bud (Apostlagärningarna 4:19-20).

Avslutning

Är kristendomen patriarkal? Det är verkligen inte lätt att besvara frågan med tanke på hur laddad den är i vår samtid. Det man kan säga är att Gud verkar ha skapat en ordning i världen som reflekterar ordningen inom Gud. Den ordningen är inte begränsande eller förminskande utan bygger på självutgivande kärlek mellan parterna.