Allvarligt?

Har du också de stunderna då du plötsligt slås av hur mycket större Gud är än du vanligtvis tänker? Det behöver inte vara särskilt dramatiskt, men tanken dyker upp: ”Kräver Gud verkligen  mycket av mig? Led han  mycket? Men, om han uppstod från de döda så måste ju det betyda att …”

Förstår du vad jag menar? När den tanken slår mig är den ofta lite oroande. Jag påminns om att jag så ofta (omedvetet) förminskar Gud, och då skakar det lite när Gud slår sig lös ur ännu en felaktig föreställning om honom. Men du ska inte bli rädd när du möter den oron, utan ta väl vara på den! Det kan ju vara så att Gud vill visa dig något viktigt som du ännu inte har förstått.

Återvändsgränd!

De här ”omskakningarna” tror jag att vi behöver gång på gång, och särskilt när det gäller vår tros grundläggande påståenden: människans fullständiga fallenhet i synd, och Guds fullständigt nyskapande verk i Kristus. Jag tänker på det när jag läser kapitel 6, om hur vi arbetar för evangelisk förnyelse, i Kellers bok. Ingenting har i grunden förändrats, vad gäller det mänskliga tillståndet, de senaste årtusendena. Vi behöver ständigt påminnas om hur vårt förhållande till Gud är, och där skiljer sig kristen tro från olika religioner. Alla religioner – och mitt ursprungstillstånd – är inställt på: ”Tro rätt, förstå rätt, gör rätt, säg rätt; försök hårdare, be bättre, evangelisera mera, o.s.v. så kommer Gud att vara god/kan du nå nirvana/kan du undvika paria/kan du undvika helvetet.”

Den där vägen – ”gör rätt, tro rätt, så kommer …” – kallar Paulus för lagens väg. Den är på många sätt enkel, för den är så naturlig. Alla fattar lagen: ”Som man sår får man skörda.” Samtidigt är Paulus så bedrövligt tydlig:

Men vi vet att allt vad lagen säger, det talar den till dem som har lagen, för att var mun skall stoppas till och hela världen stå med skuld inför Gud. Ty ingen människa förklaras rättfärdig inför honom genom laggärningar. Genom lagen ges insikt om synd. (Rom. 3:19-20.)

Det här är problematiskt, för det säger mig att jag inte kan kämpa tillräckligt hårt. Jag ska kämpa allt vad jag kan, men det räcker inte! Och det drar Guds vrede med sig.

Guds vrede uppenbaras från himlen över all ogudaktighet och orättfärdighet hos människor som i orättfärdighet undertrycker sanningen. Det man kan veta om Gud är uppenbart bland dem, Gud har ju uppenbarat det för dem. Ända från världens skapelse ses och uppfattas hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomliga natur genom de verk som han har skapat. Därför är de utan ursäkt. (Rom. 1:18-20.)

Det är min övertygelse att varje människa behöver göra personlig erfarenhet av att stöta mot den här återvändsgränden.

Vägen ut

Det är nämligen bara den som har upptäckt sin synd som har behov för en frälsare. Det är bara den sjuke som har behov för en läkare. Det är bara den bundne som har behov för en befriare.

Men alla som håller sig till laggärningar är under förbannelse. Men lagen säger inte ”av tro”, utan den som håller dessa bud skall leva genom dem. Kristus friköpte oss från lagens förbannelse, när han blev en förbannelse i vårt ställe. Det står skrivet: Förbannad är var och en som är upphängd på trä. (Gal. 3:10, 12-13.)

Även detta behöver jag göra personlig erfarenhet av: Kristus älskar mig och har gett sitt liv för mig. Det finns ingenting mer i hela universum att vara rädd för! Kristus har stridit mot helvetet och döden och vunnit – vad kan då skada mig?! Du behöver aldrig mer vara rädd, övergiven, ensam: Kristus har dött för dig och har varit ensam och övergiven – i ditt ställe! ”Var man må nu väl fröjda sig, här är stor fröjd å färde!”

Vägen framåt

Det är detta evangelium som förmår väcka en sovande, ruska om en likgiltig, och glädja en modstulen. Kristus älskar dig och har köpt dig med sin död! Han har blivit fattig för din skull. Han har blivit slagen för din skull. Han har blivit dödad för din skull. Men han har också stått upp från döden och vänd mörker till ljus! Han kallar dig till efterföljelse. I hans kraft.

Som Keller skriver:

Ofta är det första synliga tecknet på förnyelse när formella församlingsmedlemmar blir omvända. Till namnet kristna börjar förstå att de aldrig har förstått evangelium, upplevt den nya födelsen, eller fått en levande relation med Kristus genom nåden. […] De vaknar upp och inser varför de har levt i oro, avundsjuka, vrede eller leda. […] Tillsammans med en ny och djupare övertygelse om synd om omvändelse – det rör inte bara stora beteendemässiga synder utan också inre inställningar – har de en mycket starkare övertygelse om Guds närhet och kärlek. Ju djupare deras insikt om syndens avgrund är, desto starkare är deras förundran över Kristi betalning därav. Därför blir de på samma gång både ödmjukare och frimodigare.

 

Publicerad i Center Church, Läst och reflekterat

Kommentera