AI, sexrobotar och etik

Jag har redan tidigare skrivit om HBO-serien Westworld och för ett tag sedan kom den andra säsongen. Berättar- och tidsperspektivet är ganska avancerat, så jag måste erkänna att jag har lite svårt att hänga med, men de filosofiska frågorna som serien väcker är fortfarande intressanta.

I helgens SvD fanns en lång artikel om robotindustrin och hur man lyckas utveckla allt mer förfinade robotar med distinkt mänskligt utseende, och hur dessa kan använda som sexleksaker. Även om dessa robotar inte är tillnärmelsevis lika intelligenta och verklighetstrogna som robotarna i Westworld, är avståndet inte längre avgrundsdjupt mellan verklighet och fiktion. Vad skulle det egentligen innebära för vår mänsklighet om vi fick tillgång till sexrobotar?

Jag vill bli bekräftad

I djupet av varje människas hjärta finns en längtan efter gemenskap, efter att bli igenkänd som någon annans jämlike, och efter att bli erkänd som en betydelsefull människa. Även om Hjalmar Söderbergs ord är sönderciterade  träffade han något djupt sant när han lät Doktor Glas skriva i sin dagbok:

”Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”

Denna längtan är fundamental i en människas liv och ingenting vi får raljera över.

Adam är den första människan i mänskligheten, som Bibeln berättar den i 1 Mosebok kapitel 2. Han namnger djuren, vilket i den bibliska föreställningsvärlden implicerar att han känner djuren på djupet och kan uttrycka vad de djupast sett är för någonting, men ingenstans finner han sin like. Det är först när han får möta Eva som han brister ut i poesi och känner igen sin like.

I Eva har Adam funnit sin motsvarighet – i hennes närhet har han kommit hem och blivit sig själv. Detsamma gäller för Eva, i lika hög grad som för Adam.

Porr som substitut

Inte minst när vi är unga, åtminstone som pojkar om jag har rätt att utgå från mig själv, upptar den nyvaknade sexualiteten ett enormt tanke- och känsloutrymme. Jag längtar med hela min varelse efter att bli bekräftad och efter att få bekräfta mig själv som betydelsefull.

Att få komma en annan människa så nära att jag, bokstavligt talat, får känna henne ända in på huden är en av de djupaste bekräftelserna på att jag är värdig som människa. Att det innebär ett ännu större förtroende att få ta del av den andres innersta tankar glömmer vi lätt, för det är så mycket svårare och mer ansträngande än att koncentrera sig på det yttre.

Och det är ansträngande att komma en annan människa så nära att han/hon vill ge mig tillträde till sina mest privata områden av sin personlighet. Därför är den sexuella fantasin, och i den digitala eran, pornografin ett så enkelt substitut.

Idag är pornografi långt mer utbrett än när jag var ung, och även om en färsk studie visar att färre ungdomar tittar på porr idag än för fyra år sedan, är det samtidigt fler som tittar på porr dagligen än vad det var för fyra år sedan (källa). Enligt studien har 9 av 10 pojkar sett porr när de fyller 18 år.

Sex är mer än bara något kroppsligt

Förutom alla problem med porrindustrin, riskerar pornografin dessutom få oss att tro att sex är någonting som bara sker med kroppen när det i själva verket berör hela vår person, i djupet av vår personlighet.

Det är självklart att sex är mer än bara något kroppsligt: det är inte samma sak att tvinga någon att göra armhävning som att tvinga någon till att ge någon ”handsex”; det är inte samma sak att misshandla någon som att våldta någon. Det ena skändar kroppen, det andra skändar hela personligheten, inklusive kroppen. (Jag försöker inte med detta säga att den som konsumerar pornografi är en våldtäktsman, även om det finns aspekter av pornografi där liknelsen inte är alldeles oäven.)

Robotarna riskerar att förstöra oss invändigt

Pornografin är redan utbredd, och jag är övertygad om den gör ungdomar råare gentemot varandra (med flickorna som överlägsna förlorare) och olyckligare i sig själva. Jag kan inte bevisa någonting men jag tror att de humanoida robotarna kommer att riskera förstöra användarnas empatiska förmåga och deras självkänsla.

Den empatiska förmågan skadas eftersom jag kan behandla en människolik artefakt som jag aldrig skulle kunna behandla en riktig människa, samtidigt som jag vill att artefakten ska vara så lik en människa som möjligt.

Självkänslan förstörs eftersom det inre behovet av bekräftelse och hemhörighet aldrig kan mötas av en robot. Jag cementerar i stället bilden av mig själv som en som inte är värdig en mänsklig motpart.

Vad fullkomnar människan?

Någon kommer att tänka: ”Men det måste väl vara bättre att människor ger utlopp för sina drifter på icke-mänskliga varelser än att de håller dem inom sig och riskerar ta ut dem med våld på en människa? Eller, att vi kan skapa en sexindustri utan människor och bara befolkad av robotar.”

Resonemanget vilar på ett antagande att jag måste agera på mina drifter för att vara en fullkomlig/förverkligad människa, men jag tror inte att det är sant. Djur beter sig på det viset, men människna är mer – hon är en moralisk varelse med ansvar för sina handlingar. Att bli en fullkomlig människa handlar om att utvecklas i enlighet med vad vi är avsedda för.

Enligt den kristna tron är människan skapad till Guds avbild, med uppgiften att vårda och förvalta skapelsen. Hon är skapad för att arbeta, för att vila, för att odla relationer och för att lära känna Gud. Faktum är att människans syfte finner sin helhet först i gemenskapen med Gud. Alla andra uppgifter och mål människan har finner sitt överordnade mål i Gud.

Därför är det ett grundläggande misstag att tro att människan behöver agera på sina begär för att bli människa. Begären säger något om henne – som att hon är en varelse skapad för att ta emot Guds och människors bekräftelse – men Bibeln förklarar varifrån begären kommer och hur vi bör hantera dem.

Avslutning

Jag har inte sett klart andra säsongen av Westworld ännu, så jag vet inte vart serien tar vägen. Det kan kännas lockande att bygga upp en park befolkad av humanoida robotar som man kan behandla efter eget godtycke (de mörkare sidorna av min personlighet är ganska lockad av tanken), men det är ett grovt förfelande av människans syfte.

Att vara människa är sannerligen inte enkelt – särskilt inte när vi inte får den bekräftelse vi så djupt längtar efter – men hon är så mycket mer än vad hon på ytan ser ut att vara. Den bekräftelse vi längtar efter får vi söka i vänskap, i föreningsgemenskap, i arbete, i goda relationer, i att utveckla ägarskap över våra tankar och känslor, och djupast sett i relationen till Gud.

Gud är den fullkomlige älskaren som känner oss på djupet och aldrig någonsin stöter bort den som vänder sig till honom. Att komma till Gud innebär tveklöst att vi behöver förändras, men aldrig att vi stöts bort.

Se på Jesus – och härma honom.