Några har uttryck uppskattning över det utförliga apologetiska innehållet i mina senaste två predikningar. Men jag vet också att vissa kan tycka att den mängd ren information som sådant innehåll innebär omvandlar predikan till ett föredrag (varför ett föredrag skulle vara så hemskt är en annan, men mycket befogad fråga). Jag tänkte därför ta chansen att förklara hur jag tänker kring argumentationens eller apologetikens roll i förkunnelsen.
Jag sitter på tåget tillbaka mot Stockholm efter en eftermiddag i Gagnef. Jag har för första gången gjort vad Daniel gör ungefär en gång i månaden – dvs. predikat i Roseniuskyrkan på förmiddagen och sedan i Gagnef på eftermiddagen. Med facit i hand beklagar jag nästan att jag bara utsätter Roseniuskyrkan för min första predikan. Söndag morgon är också för en predikant ofta en förvirrad tillställning där man inte hinner spendera den tid man behöver med sitt material för att med den enkelhet, tydlighet och frihet från manus man önskar leverera en predikan vid 11.30-snåret. Det är betydligt lättare andra gången samma dag.
Jag ville skriva några ord om varför jag två veckor i rad lagt ganska stor vikt vid den apologetiska, argumenterande sidan av förkunnelsen. Här är fem skäl:
1) Predikan handlar bland annat om undervisning, dvs. kunskapsöverföring. Kristen förkunnelse som inte lär ut utan bara jobbar på en känslomässig nivå blir i bästa fall övergående pep-talk och i värsta fall manipulation. Det är min uppgift som predikant att ge mina åhörare en förståelse som kan utgöra basen för en känslomässig respons och i slutändan en tro som omfamnar hela ens mänsklighet: intellekt, känsla och vilja.
2) All predikan är en form av argumentation. Varje predikan är en resa mot en slutsats eller övertygelse ett beslut eller avgörelse. Det kan handla om avgörelsen att tro för första gången, eller att förnya sin överlåtelse eller lydnad. En för mig viktig aspekt av att predika är att argumentera i riktning mot tillbedjan mot Jesus. Bevismaterialet i argumentationen kan utgöras av bibelord, utombiblisk kunskap eller allmän mänsklig erfarenhet, men målet är detsamma; hjärtats upphöjande av Jesus som det mest dyrbara och älskvärda. Invändningarna kan också vara av olika slag; en del är tvivel på evidensen eller bevismaterialet (Joh 20:24 och vidare), andra tvivel är känslomässiga eller beror på en osäker eller vacklande vilja (Jak 1:6-8). Oavsett vad som rör sig i vårt innersta behöver våra tankar vändas mot en klar förståelse av Jesus (Paulus uttrycker sig starkare i 2 Kor 10:4-5).
3) Alla gudstjänster handlar om uppståndelsen. Vi skulle inte fira gudstjänst eller ens känna till något i världshistorien under namnet ”kristen tro” om det inte vore för uppståndelsen. Paulus gör tydligt att kristen tro utan uppståndelsen är något fullkomligt patetiskt (1 Kor 15:12-19). Kristen förkunnelse handlar därför i förlängningen alltid om korsets och uppståndelsens konsekvenser på något sätt. Därför är det inte mer än rätt att använda påsktiden till att gå till botten med att förklara hur vi faktiskt kan vara övertygade om uppståndelsens verklighet.
4) Vi bör inte spela ut yttre historiskt vittnesbörd mot den helige Andes inre vittnesbörd. Inför stora rådets anklagelser svarar Petrus: ”Vi är vittnen till detta, vi och den helige Ande…” (Apg 5:32). Som ögonvittnen gick Petrus och de andra apostlarna i god för den objektiva sanningshalten i tron på Jesus som uppstånden Herre. Vid sidan av mänskliga ögonvittnen agerar Gud själv vittne och väcker övertygelse och tro genom sin Ande. Mänsklig argumentation (med utgångspunkt i historisk forskning eller filosofisk metod) är inget hinder eller alternativ till detta, utan ett av sätten Gud kan använda.
5) Påskens händelser är så väl bevittnade att det är svårt att sitta still. Eller är det bara jag? Jag har ägnat åtskilliga timmar, inte åt att studera antika manuskript, men väl att läsa argumentationerna och slutsatserna hos dem som gjort den verkliga grundforskningen. Trots detta upptäcker jag ständigt mer att lära mig: ny kunskap som fyller ut bilden och visar på ännu fler logiska förgreningar och sätt som evangelium krokar i den konkreta verkligheten. Och varje gång blir jag exalterad, glad, uppbyggd i min tro och mer ivrig att dela med mig. Det var bland annat när jag gjorde såna studier inför ett föredrag i Södertälje församling för fem-sex år sedan som tanken slog mig: ”Jag tycker det här är så kul att jag gärna jobbar med det gratis på min fritid. Jag kanske borde jobba med detta?”
Jag inser att vi har olika intressen och att Gud väcker glädje i tron på olika sätt i olika personligheter. Men ganska många kan nog känna igen sig i glädjen över att känna marken under fötterna bli fastare. Så det är inte bara som jag tror, eller känner, det finns faktiskt objektiva skäl för andra att tro på detta också? Spännande!
Om du vill ta chansen att själv fördjupa dig i de historiska frågorna kring Jesus och uppståndelsen, finns det inget bättre ställe att vända sig just nu än nyutkomna Skeptikerns guide till Jesus, del 2 av min kollega på CredoAkademin, Stefan Gustavsson. Faktum är att det är den jag tänker återvända till nu, för resten av min tågresa!
Kommentera