Det var länge sedan jag hade tid att skriva ett blogginlägg senast. September har varit full av planering och förberedelser inför olika saker. Det har varit VARDag, tonårsgrupp, gudstjänster och församlingshelg. Det har varit härliga veckor med givande möten, men av samma anledning har det inte funnits tid att skriva så mycket.
I min bibelläsning har jag precis avslutat läsningen av Psaltaren. Det gör en gott att läsa den boken. Den är så full av livets alla känslor, och samtidigt en djup förtröstan på Gud. Inte undra på att Psaltaren har varit judars och kristnas bönebok under så lång tid. I bönerna kan vi sätta in våra egna liv med dess glädjeämnen och orosmoln, med dess sorger och förhoppningar, utan att för den skulle fastna i självömkan eller hopplöshet, som ju så lätt händer när vi är utlämnade åt oss själva. Psaltaren hjälper oss samtidigt att hålla blicken fäst på Gud och Guds barmhärtighet.
På VARDag i tisdags pratade vi om Jesus konstaterande i Bergspredikan: ”Ni är jordens salt och världens ljus.” Det är utmanande och samtidigt tröstande ord. Utmanande: liksom saltet skyddar mot förruttnelse och ljuset lyser upp mörkret, så ska också de kristna motverka världens förruttnelse och avslöja det destruktiva i vår omgivning. Det är inte alltid uppskattat. Tröstande: Jesus konstaterar ett faktum – ”ni är” – och detta faktum grundar sig inte i de kristna utan i Kristus.
Jag påminde om den tyske teologen Dietrich Boenhoffer som i boken ”Efterföljelse” skriver om den dyra och den billiga nåden. Den billiga nåden ”rättfärdiggör synden men inte syndaren”, medan den dyra nåden ”rättfärdiggör syndaren men inte synden”. Den billiga nåden talar inte om efterföljelse, försakelse och nödvändigheten av att omvända sig. Då blir Guds frälsning bara en extra krydda som man kan lägga till livet – ungefär som att sätta sig i bastun efter träningen – trevligt, men långt ifrån nödvändigt. Den dyra nåden däremot är dyr eftersom den kostade Gud livet och den kan kosta oss våra liv. Efterföljelsen kan kräva det. Och samtidigt är det en nåd som är värd varje försakelse, eftersom nåden ger gemenskap med Gud och liv bortom döden. Valet står alltså inte mellan att sitta i bastun eller inte efter träningen, utan om att överhuvudtaget gå upp ur sängen på morgonen – om jag ligger kvar kommer mina muskler att förtvina. Så kommer också jag att förtvina och slutligen dö om jag inte vänder om till Gud. Men Gud ger mod och liv till den som söker sig till honom. Det är gott.
I eftermiddag är det dags att göra planeringar för oktober. Tänk att oktober snart är här … Jag ser särskilt mycket fram mot dels predikoserien, dels temaeftermiddagen med anledning av Rosenius tvåhundrade födelsedag.
Trevlig fortsättning på torsdagen!
Kommentera