(Porträtt av Dostojevskij. Länk. Källa: Hofmann, M. Histoire de la Littérature Russe Depuis les Origines Jusqu’à nos Jours.)
Furst Mysjkin har den egenheten att han är så naiv och oförställd att alla han möter börjar grubbla: ”Vad har han egentligen för baktankar? Hur försöker han lura mig? Varför kan jag inte genomskåda honom? Ingen är så här god som han ger sken av att vara.” Men snart inser de, som tar tiden att lära känna honom, att han är just så godhjärtad. Furst Mysjkin är en förebild för vår tid.
För några veckor sedan var jag på Dramaten med Maria och ett par vänner och vi såg dramatiseringen av Dostojevskij’s roman Idioten. Den första akten var alldeles fantastisk. Det blev så starkt att se huvudpersonens, Furst Mysjkin (som också kallas för ”idioten”), barnsliga godhet dramatiserad, och jag påmindes om varför fursten var en av mina stora förebilder för några år sedan. Fursten har den märkliga egenheten att han alltid ser det goda i andra människor, och nästan inte kan uppfatta när man driver med honom. Fursten är liksom en inkarnering av Paulus lovsång till kärleken i Första Korinthierbrevet 13:
Kärleken är tålig och mild. Kärleken avundas inte, den skryter inte, den är inte uppblåst. Den beter sig inte illa, den söker inte sitt, den brusar inte upp, den tänker inte på det onda. Den gläder sig inte över orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.
Det är givetvis högst medvetet av Dostojevskij eftersom han med romanen ville försöka teckna porträttet av Kristus och den rena godheten.
Fursten kommer till St Petersburg efter att ha varit i Schweiz några år för behandling av sin epilepsi. Han härstammar från en gammal rysk furstesläkt och söker upp en avlägsen släkting, generalskan Jepantjina, för att knyta en kontakt i staden. St Petersburg var dåtidens kulturella centrum i Ryssland och var en verklig metropol. Fursten kommer rakt in i societeten med alla dess intriger och falska spel, och där blir hans barnsliga godhet så avslöjande. Det finns ingen förställning hos fursten, ingen beräkning, inget ont uppsåt. Han är verkligen som ett litet barn, eller en liten hund, som genast ser människornas inre och har obegränsad tillit till andra människor. Just därför blir han lurad och hånad och bedragen, men han blir också den som alla anförtror sig åt. ”Du är den ende som förstår mig, som ser mig utan att döma mig.” Ungefär så säger nära nog varje människa som kommer i kontakt med fursten.
Den första akten av dramatiseringen var fantastisk, och jag funderade på om jag skulle se pjäsen en eller två eller tre gånger till, men tyvärr spelade man fullständigt bort korten i andra akten genom att försöka göra pjäsen nutida politisk. Det finns vissa drag i boken som gör den väldigt intressant att översätta till nutid, och i första akten tyckte jag att man lyckades väl, men att slarva bort slutet av romanen – som väl hör till världslitteraturens mest gripande? – för att vinna politiska poänger, det är snudd på oförlåtligt.
Fursten är en spännande förebild för dagens människa. Fursten vägrar/kan inte vara fördomsfull mot människor och sortera dem utifrån invanda kategorier, utan möter varje människa på dess egna villkor. Ofta ser han lidandet hos den enskilde och visar den djupaste respekt för lidandet och personen som lider. ”Men skulle inte en modern människa bli ständigt lurad och bedragen om hon var lika naiv som fursten? Och på det viset skulle man aldrig kunna nå framgång i livet!” Nej, men det är just det som är poängen med fursten. Han vägrar att använda andra människor som ett medel till sin egen lycka eller framgång, utan ser dem som ändamål i sig själva. Det är en djupt kristen tanke. Att inte möta en människa och tänka: ”Vad kan jag vinna av den här personen?” utan: ”Hur kan vi få berika varandras liv?”
Jag tänker att Furst Mysjkin hade känt sig hemma i Schubert’s musik och Tranströmer’s poesi. Tranströmer skriver i femte delen av ”Schubertiana”:
Vi tränger ihop oss framför pianot och spelar med fyra
händer i f-moll, två kuskar på samma ekipage,
det ser en aning löjligt ut.
Händerna tycks flytta klingande vikter fram och tillbaka,
som om vi rörde motvikterna
i ett försök att rubba den stora vågarmens ohyggliga
balans: glädje och lidande väger precis lika.
Annie sa ” den här musiken är så heroisk”, och det är
sant.
Men de som sneglar avunsjukt på handlignens män,
de som innerst inne föraktar sig själva för att de inte
är mördare
de känner inte igen sig här.
Och de många som köper och säljer människor och
tror att alla kan köpas, de känner inte igen sig här.
Inte deras musik. den långa melodin som sig själv i alla förvandlingar, ibland glitrande och vek, ibland
skrovlig och stark, snigelspår och stålwire.
Det envisa gnolandet som följer oss just nu
uppför
djupen.
Fursten är givetvis ingen idiot, men i en storstadskultur där framgång och social prestige är värt allt, är den en idiot som ser människan före alla vinster. Hur väl behöver vi inte det synsättet i vår cyniska samtid! Det är en människa som är djupt präglad av evangeliet. Det är en förebild för vår tid.
Kommentera