En hälsning i upptaktstider (och några ord om extrema tider)

Det är flera veckor nu som jag har tänkt skriva ett inlägg, men tiden har inte räckt till. Jag hade tänkt skriva någonting insiktsfullt om hur orolig omvärlden är just nu. I Turkiet dras demokratin åt sedan ett drygt år tillbaka. Polen går också mot osäkra demokratiska tider. Över Europa fortsätter främlingsfientlighet och olika former av extremism att breda ut sig – så också i Sverige. Nazisters närvaro i Almedalen är djupt oroväckande, och USA:s president … honom blir jag över huvud taget inte klok på.

Under valperioden och de första månaderna som följde på Trumps installation skakade jag på huvudet och tänkte att han är en pajas som saknar impulskontroll, men händelserna i Charlottesville har förändrat spelplanen. Nu vet jag inte längre om jag ska skaka på huvudet lite perplext eller om det faktiskt börjar bli tid att visa rädsla. Våld och hot om våld är ondskefullt oavsett om det kommer från den politiska högern, vänstern, eller vad det nu kan vara. Våld från motdemonstranter är aldrig rättfärdigat oavsett hur våldsamma demonstranternas åsikter än är. Men att han inte kunde ta tydligare avstånd från nazistiska och rasistiska demonstranter, av vilka dessutom en körde en bil rakt in i en folkmassa och dödade en och skadade över trettio … Att han tog emot beröm från en före detta högt uppsatt ledare inom Ku Klux Klan utan att känna behov av att distansera sig … Vad gör man med det beteendet?

Det var omkring de dagarna som jag predikade över Jesu ord om att vara liten för att kunna vara stor i Guds rike, och om att ta emot Jesus i ett litet barn. Jesus talar inte bara om att tycka om små barn och tycka att de är söta, utan han talar om att välkomna dem. Att välkomna människor i sina hem gjorde man om gästen stod på samma sociala nivå som man själv, eller på en högre nivå. Barnen saknade social status. Det var att sträcka sig nedåt i den sociala hierarkin och krävde en viss självuppoffring. Vi bör nog inte ta Jesus allt för bokstavligt så att hans ord bara handlar om att ta emot barn, utan mer generellt om att ”inte hålla oss för goda för att umgås med dem som är ringa” som Paulus uttrycker det i Romarbrevet 12. Jesus säger ju åt oss att den som är ledare ska vara tjänare. Här stöter vi på samma paradox som Luther inleder sin bok ”Om en kristen människas frihet” med:

  1. En kristen är en fri herre över allting och ingen underdånig.
  2. En kristen är allas tjänare och var man underdånig.

Det finns alltså en dubbelhet i kristenlivet. Gentemot Guds lag och krav har jag fått fullständig frihet. Att jag får vara barn hos Gud beror inte längre av hur väl jag lyckas hålla Guds bud, utan är någonting jag får lov att ta emot i tro på Jesus som har blivit min rättfärdighet inför Gud. Men gentemot min medmänniska ska jag uppträda som dennes slav och tjänare. Inte för att vinna frälsning, utan för att det är så Gud, den sanne Herren, har uppträtt gentemot oss och han har befallt oss att älska vår nästa som oss själva. ”Fri och oberoende av alla har jag gjort mig till allas tjänare för att vinna desto fler”, skriver Paulus i 1 Korinthierbrevet 9.

Därför är det ett djupt oroväckande tecken på en ledare, oavsett vem denne är, när denne tänker mer på sig själv än på andra, och när denne inte står upp för de som saknar social ställning. (Gud hjälpe oss alla!) Var och en av oss får pröva oss själva inför det ordet och fundera över hur Guds kärlek leder oss till att bemöta våra medmänniskor, och vi får be till Gud för världens ledare så att de får visa och ödmjuka hjärtan.

* * *

Sådant hade jag tänkt skriva en längre utläggning om men tiden räcker inte just nu. Arbetet i skolan har precis dragit igång ordentligt och i kyrkan laddar vi för att påbörja predikoserien på söndag (se länk). Nästa helg ska jag till Tranås för att vara med på en konferensdag och undervisa och snart kommer församlingshelgen, o.s.v., o.s.v.. Det är underbart när kalendern fylls och det finns många och roliga saker att göra! Emellan alla uppgifter finns det lite tid till att träna, umgås med Maria och att bara ligga på soffan och läsa en bok (sant, den tiden är litet mera knaper precis i uppstarten, men den finns där).

Nu måste jag göra mig redo för att gå till Frälsningsarmén Templet och hålla en andakt strax efter tio. Jag hoppas att vi ses i kyrkan på söndag!

Taggar: ,
Publicerad i (Helt vanliga) blogginlägg

Hej Paulus, vad tänker du på?

Jag uppmanar dig allvarligt inför Gud och Kristus Jesus som ska döma levande och döda, inför hans uppenbarelse och hans rike: predika ordet, träd fram i tid och otid, tillrättavisa, varna och förmana med allt tålamod och all undervisning. Det ska komma en tid då människor inte längre står ut med den sunda läran utan samlar åt sig mängder av lärare efter sina egna begär, så som det kliar i deras öron att få höra. De vägrar att lyssna till sanningen och vänder sig till myter.
 Men var du sund och förnuftig på alla sätt. Bär ditt lidande, utför en evangelists gärning och fullgör din tjänst.
 (Andra Timotheosbrevet, kapitel 4, vers 1–5.)

Detta var episteltexten som lästes i gudstjänsterna igår, och den stod ut lite extra för mig. Till att börja med är Paulus oerhört allvarlig. Det är som om han inte kan finna nog starka ord för att betona allvaret i vad han vill säga. Paulus ”uppmanar allvarligt”, eller ”besvär” som Bibel 2000 återger det, Timotheos, ”vid Gud och Kristus, inför hans uppenbarelse och hans rike”. Det går inte att ta miste på hur allvarligt Paulus menar det han säger. Timotheos måste tänka på att han ska avlägga räkenskap inför Gud och att hans uppdragsgivare först och främst är den levande och helige Guden, uppenbarad i Jesus Kristus som har dött och uppstått för oss.

Vad är det då som Paulus så allvarligt vill uppmana Timotheos till? Jo, att predika ordet, det vill säga evangelium, outtröttligt och tålmodigt.

Varför behöver Paulus betona det så starkt? Därför att ”det ska komma en tid då människor inte längre står ut med den sunda läran …” Ett av huvudskälen till att Paulus överhuvudtaget skrev Timotheosbreven var på grund av att det trädde fram människor i församlingen som predikade ett annat budskap (eller åtminstone riktade blicken från väsentligheterna) än det Paulus hade kommit med. Därför måste Timotheos vara ihärdig i att förkunna det goda budskapet.

Detta är onekligen ett ord också till oss idag. I varje tid kommer människor att ifrågasätta Bibelns enkla budskap och bara vilja lyssna till sådant som tilltalar dem, men att predikanten stryker människorna medhårs är inte ett tecken på de sanna profeterna utan på de falska:

Både profet och präst, alla handlar de lögnaktigt. De tar det lätt med att hela mitt folks skada och säger: ”Allt står väl till, allt står väl till”. Men allt står inte väl till. (Jeremia 6, vers 13-14.)

Vad innebär det då att ”predika ordet”? I det första brevet till Timotheos skriver Paulus om ”ett ord att lita på”: ”att Kristus Jesus kom till världen för att frälsa syndare” (kapitel 1:15). Hjärtat i det kristna budskapet är, och måste vara, att människan i sig själv är på väg åt fel håll och att bara Gud kan vända henne rätt; att människan är värd att dömas skyldig av Gud, på grund av sina gärningar, men att Gud av nåd förlåter människan alla hennes synder eftersom Gud har dömts skyldig i hennes ställe.

Med utgångspunkt i Guds förlåtande nåd måste predikanten kalla människan till omvändelse samt uppmana henne till att i Guds kraft göra det som är rätt och gott och gläder Gud: att hon älskar och tjänar sin nästa, och bara tillber Herren som sin Gud.

”Men, om man skulle predika så i alla kyrkor skulle ju människorna stötas bort!” Ja, den risken finns helt klart, men vare sig Jesus eller Paulus verkar bekymra sig något nämnvärt om det. De som lyssnar, de lyssnar och de som vänder sig bort väljer själva hur de vill svara på ordet. Det är ju till och med på det viset att Jesus menar att det är ett kännetecken på den sanna kyrkan att människor vänder sig bort från dem på grund av att de påtalar människors synd och kallar dem till omvändelse:

Saliga är ni när människor hånar och förföljer er och ljuger och säger allt möjligt ont om er för min skull. Gläd er och jubla, för er lön är stor i himlen. På samma sätt förföljde man profeterna före er.
 (Matteus 5, vers 11–12.)

Så skulle kanske en del rygga tillbaka om de fick höra en predikan om synd och nåd i gudstjänsten, men å andra sidan är det bara Guds nåd som kan rädda en människa i mötet med Guds rättvisa. Och den nåden får hon ta emot fritt och för intet, i tro på Jesus, Guds Son och världens Frälsare.

Taggar: , , ,
Publicerad i (Helt vanliga) blogginlägg

Den gammalmodiga Luther?

Jag har funderat en del över ett förhållande inom den moderna lutherdomen som slår mig som en aning märklig. Många församlingar som vill vara klassiskt kristna och lutherska har en tendens att ge ett ålderdomligt intryck. Det har inte minst att göra med språket som används.

Ta exempelvis de lutherska psalmerna som fortfarande används, som den välkända psalmen ”Vår Gud är oss en väldig borg”. I den sista versen sjunger man:

Guds ord och löfte skall bestå/ vi det i hjärtat bäre./ För himmel, ej för jord, vi gå/ till strids och redo äre.

Språket är ganska långt ifrån det vardagliga språkbruket. Konjunktivformen (bäre, äre) används inte längre mer än i arkaiska uttryck som ”vore” och ”leve”, och överlag ger psalmen ett tungt och gammalmodigt intryck.

Eller ta språket och uttrycksformerna i predikningar. För att måla upp en nidbild (och i viss mån en halmgubbe) kan man ibland få intrycket att den som är mest luthersk är den som är mest allvarlig (det där kan väl ändå inte förekomma i frikyrkan …!).

Kontrasten blir så stor när jag möter den verklige Luther i hans texter och i andras texter om honom. Luther talade inte 1400-talstyska, utan såg till att människor kunde läsa Bibeln och sjunga psalmer på sitt eget språk med ett språkbruk de var vana vid. Vidare finns det många saker man kan anklaga Luther för, men inte för att vara tråkig. Han var en lysande predikant och en sann pedagog. Efter vad jag kan förstå genomsyrades Luthers förkunnelse av det vardagliga, och hans tillämpningar av texterna knöts till vad människor kunde förstå och känna igen.

Jag fattar att man inte kan uppdatera psalmer och Luthers skrifter vart femte år, men borde inte moderna lutheraner ligga i framkant när det gäller att uppdatera språket och utveckla predikokonsten så att förkunnelsen knyter an till åhörarnas vardag? Hur kommer det sig egentligen att det är mer pentekostalt (pingstvänner) orienterade kristna som skriver de flesta nya sångerna (tänk exempelvis på Hillsong), när det var ett av Luthers särtecken att popularisera sin teologi genom sina psalmer?

Samtidigt får man inte hamna i diket där man tror att ”popularisera teologin” betyder att ge församlingen vad den vill höra. Maximen ”ecclesia semper reformanda est” (kyrkan är i ständig reformation) betydet givetvis inte att man ska förändra läran för att vara luthersk. Luthers reformprogram handlade om att lyfta fram det bibliska vittnesbördet om att Jesus har dött i människans ställe för att människan ska kunna bli barn hos Gud, och det måste varje församling hålla fast vid som vill kalla sig för kristen – inte bara luthersk.

Över frågor som dessa kan man reflektera en tisdagseftermiddag.

Taggar: , ,
Publicerad i (Helt vanliga) blogginlägg

Att stå i Warren Buffets testamente …?

Att få ett arv är egentligen inte något vidare roligt … Vem som helst kan väl tänka att det är praktiskt att få en större summa pengar som man inte har arbetat för, men ett arv förutsätter ju att någon har dött och det vanligaste är att vi ärver dem som står oss riktigt nära. Annat vore det givetvis om vi blev inskrivna i en mycket förmögen människas testamente, som vi inte har någon relation till, typ investeraren Warren Buffet. Han är en av världens mest förmögna människor. Det hade varit någonting att stå med i hans testamente.

Jag sitter med slutarbetet inför söndagens gudstjänst och förbereder just nu inledningen till syndabekännelsen. Jag kommer att utgå från Romarbrevet 8:14-17, som är söndagens episteltext:

Alla som drivs av Guds Ande är Guds barn. Ni har inte fått slaveriets ande så att ni på nytt måste leva i fruktan. Nej, ni har fått barnaskapets Ande, och i honom ropar vi: ”Abba ! Far!” Anden själv vittnar med vår ande att vi är Guds barn. Och är vi barn så är vi också arvingar, Guds arvingar och Kristi medarvingar, lika visst som vi lider med honom för att också förhärligas med honom.


Här talas det om att vara arvinge, d.v.s. en som ärver, men det handlar inte om att ärva en avlägsen släkting som man saknar relation till, utan det viktigaste i texten är att vi får vara barn hos Gud.

Det är en anmärkningsvärd tanke: genom dopet och tron blir vi adopterade av Gud. Vilka fördelar hade man egentligen fått av att kunna skriva ”Buffet” som sitt efternamn och få höra honom säga: ”Daniel, allt mitt är ditt.” Fördelarna skulle vara stora. Men så förklarar Bibeln att vi får vara Guds barn och att vi ska få ärva himmelriket tillsammans med Guds Son Jesus Kristus. Är inte det ett häpnadsväckande perspektiv?

Vad finns det som du är rädd för? Jag kan vara rädd för många saker. Jag kan vara rädd för att jag ska förlora människor som jag älskar, rädd för sjukdom, rädd för att stå utan arbete och meningsfull sysselsättning, och så vidare. Inte så att jag går runt och oroar mig för de här sakerna, men jag skulle helst slippa konfronteras med dem …

När väl rädslan får oss i sitt grepp kan vi bli förlamade och fängslade av den. Särskilt ångesten har denna egenskap.

Att vara Guds barn betyder att få ha en pappa som vet allt och förmår allt – och som är fullkomlig i sin kärlek. Därför skriver Paulus att Guds barn inte är slavar som måste leva i rädsla, utan barn som kan ropa: ”Älskade pappa!”

Djupast sett grundar sig tryggheten i att Gud har besegrat det onda genom Jesu död och uppståndelse. Allt som hotar och skrämmer i livet och i döden hör samman med tillvarons ondska, men Jesus har besegrat det onda. Därför behöver du inte vara rädd, vare sig för livet eller för döden.

Som barn hos Gud har vi tillgång till Guds resurser. Som barn hos Gud får vi göra som barn hos sina föräldrar: be frimodigt om vad vi behöver. Vi kommer inte alltid att få allt vad vi tror att vi behöver – barnen vet inte alltid vad som är bäst – men vi kommer att få allt vad vi behöver. Det är en del av vad det innebär att få ärva Gud. Det största arvet är den tillkommande världens liv, detta arv ”som aldrig kan förstöras, fläckas eller vissna och som förvaras åt er i himlen” (1 Petr. 1:4).

Taggar: ,
Publicerad i (Helt vanliga) blogginlägg

Vad är en människa? Reflektion över HBO-serien ‘Westworld’

De stora frågorna

Det finns många frågor som är svåra att besvara. En av de vanligaste är givetvis vad det innebär att vara människa och vad som är poängen med våra korta tid på jorden. Även om människan har försökt besvara frågan i årtusenden måste vi fortsätta ställa den och försöka besvara den. En del av poängen verkar bestå just i att ställa frågan och att försöka besvara den. Konsten och kulturen är ett av de tydligaste uttrycken för detta sökande. Kanske är det därför jag tycker så mycket om konst och kultur.

En annan fråga handlar om vad människan är för någonting, och frågan är särskilt aktuell idag när tekniken gör det möjligt att påverka våra förmågor. Vi vet om att medicin kan påverka humöret (tänk t.ex. på antidepressiv medicin), vi har kartlagt människans DNA och vi kan plantera teknik i människan som hjälper till att reglera exempelvis diabetes.

Man and machine

En stor fråga inom nutida filosofi rör människans medvetande. Är medvetandet snarast att likna vid en avancerad dator eller är det någonting mer? Om medvetandet kan reduceras till kemiska och biologiska processer, är människan i grunden inte någonting mer än en maskin – om än ytterst sofistikerad. Om medvetandet är någonting mer, måste detta kunna förklaras och det är inte så enkelt som det kan låta.

Frågan är inte ny. Upplysningsfilosofen Julien Offray de la Mettrie skrev på 1700-talet verket L’homme Machine (maskinen människan), men med den nya tekniken har frågan blivit särskilt aktuell och det visar sig inte minst i kulturen. De senaste åren har det kommit några nya filmer (t.ex. ”Her”, 2013, av Spike Jonze, och ”Ex Machina”, 2015, av Alex Garland), och hösten 2016 kom TV-serien Westworld (HBO), av Jonathan Nolan och Lisa Joy.

TV-serien Westworld

Jag såg serien i våras och blev genast gripen. ”Westworld” är ungefär ett nöjesfält uppbyggd som ett större landområde i 1800-talets Västern och befolkat av robot-människor (hädanefter betecknade ”wänniskor”). Till Westworld kommer förmögna människor för att ”leka” vilda västern. Världen styrs av en viss berättelse som parkens skapare har skrivit, och i Westworld kan besökarna skjuta, våldta, supa, utforska, kriga … som det faller dem in. Alla spärrar som finns i den vanliga världen är satta ur spel i Westworld och besökarna får bete sig som de vill, men de kan inte skadas av wänniskorna – åtminstone inte av deras vapen.

Wänniskorna ser ut som vanliga människor, med skinn och blod och ytterst verklighetstrogna rörelsemönstser, men de är robotar. Deras beteenden styrs av komplicerade datorprogram och varje natt raderas och nollställs deras minnen. Denna återställning är givetvis kritisk. Vad skulle hända om de plötsligt mindes hur de behandlades dagen innan av besökarna?

Wänniskan, Människan och moralen

En av de mest besvärande frågorna som jag ställdes inför, när jag såg serien, var (och är fortfarande; jag blir besvärad när jag återigen börjar reflektera över den): finns det rätt och fel i förhållande till wänniskorna? Gör Människan M fel om denne slår ihjäl wänniskan W? Du skulle antagligen kalla mig dum om jag slog sönder min dator, men du skulle knappast säga att jag har gjort illa mot min dator. Den är min, och om jag vill slå sönder den är det upp till mig. Men tänk om det fanns ett program i datorn som lät den böna och skrika när den fick stötar? Så när jag börjar slå på den skriker den som om den misshandlades? Jag har fortfarande svårt att se att jag skulle göra något fel mot datorn.

W och min dator är egentligen samma sak. Det är bara det att W har fått skinn, lite kött, blod samt tal- och rörelsemönster som en människa utanpå sitt mekaniska skal. W beter sig i alla avseenden som M, men om du skulle dissikera W skulle du upptäcka en robot och inte organ. Ändå verkar det sjukt att våldta W. (Ja, det verkar – det är! – sjukt att våldta en dator också, men av helt andra anledningar …!)

Du kanske tänker: ja, det känns sjukt att misshandla om våldta W, men det är bara för att du inte kan inse att W inte är mer än en maskin. Så snart du inser att W bara är en maskin, och att alla hennes skrik och åtbörder bara är programmerade, försvinner din olust och du är fri att behandla W som du vill.

Argumentet är rimligt, men ur en materialistisk världsbild djupt oroväckande. Materialism innebär i det här avseendet att allt som finns är materia. Det finns ingen andlig verklighet och allting kan reduceras till kemi, biologi och/eller fysik. Den sekulär-humanistiska världsbilden är i grunden materialistisk. Det får till följd att människan inte kan vara någonting mer än en sofistikerad maskin. Djupast sett går människan att reducera till kemiska processer, och hennes reaktioner inför fara är evolutionärt betingade. Det innebär att det egentligen inte är någon skillnad mellan Wänniskan och Människan bortsett från det att vi ännu inte fullt ut kan redogöra för hur maskinen människan fungerar. Och det är besvärande. Du kan själv dra slutsatser gällande vilka konsekvenser den människosynen får (riskerar få) för etiken.

Wänniskan, Människan och dygden

Personligen är jag kristen vilket innebär att jag tror att människan är någonting mer än en snillrik maskin. Hon är skapad av Gud till Guds avbild. Oavsett hur hennes medvetande fungerar, skapar hon inte sitt eget värde – hennes värde är alltså inte självgenererat – utan tar emot det från Gud. Att attackera en människa utgör därför både ett brott mot den berörda människan men också, i överförd mening, en attack på Gud.

Jag kan skriva mer om människosyn i ett annat inlägg, men det finns ett perspektiv på frågan som är intressant både ur kristen och materialistisk synvinkel. Oavsett om man gör fel mot Wänniskan eller ej innebär misshandeln/våldtäkten av W att man skadar sin egen karaktär, för vad säger det egentligen om vad för typ av människa jag är och vill vara när jag kan misshandla och våldta en W-/Människa?

Dygdetik handlar om människans karaktär och svarar på frågan vilka egenskaper vi behöver för att fullt ut kunna vara blomstrande människor. Aristoteles är dygdetikern framför andra, men den har utvecklats och diskuterats i årtusenden. Ur ett teologiskt perspektiv är människan skapad för att ära Gud genom att leva i vänskaps- och familjerelationer, i arbete och gudstjänst, i bön och i tacksamhet. Till sådant behöver man trofasthet, sanning, glädje, kärlek, tro m.m. Knappast våldsamhet.

Avslutning

Westworld är en intressant serie. Den är välgjord (Jonathan Nolan är en av mina favoritregissörer och har gjort flera fina filmer) och samtidigt filosofisk, och den ställer svåra frågor om vad det är att vara människa i ett högteknologiskt samhälle.

Detta var några reflektioner över frågan, men jag är inte på något sätt färdig. Kom gärna med dina synpunkter!

Taggar: , , , , ,
Publicerad i (Helt vanliga) blogginlägg

En ny början

Så är jag då tillbaka i kontorsstolen. För lite drygt två veckor sedan landade vi i Sverige igen, trötta, yra och förvirrade över den blandning av bekant och främmande som vällt in i våra sinnesintryck och känslor. Sedan dess har vi någorlunda lyckats byta tidszon, plocka upp vårt gamla språk och börja navigera den nygamla omgivningen. Vi inser att vi kommer behöva ”landa” igen och igen. Platser och människor är bekanta, men borta är de nära vänner och dagliga rutiner vi haft omkring oss i två år, och det är mycket att smälta. Mycket att sakna, liksom mycket att ta emot med glädje och se fram emot.

Bakom oss ligger två fantastiska och lärorika år. Det är omöjligt att i några få ord sammanfatta eller ge den ”definitiva” sammanfattningen om vad vi varit med om, men det kommer väl sippra ur oss efter hand, både i när vi träffas och pratar och såklart när något av det jag lärt mig kommer till uttryck i predikan och undervisning.

Tack till alla er som fått oss att känna oss välkomna! Vi ser fram emot att lära känna er som är nya i kyrkan och att ta igen ”förlorad” tid med er vi känner sen förut. Ett sätt vi vill göra det är att så småningom få öppna dörrarna till vårt nya hem, ett parhus i Vällingby – Vinsta, och få se er i vår soffa och runt vårt matbord.

Mitt emot mig sitter en kär vän och en god kollega i Daniel. Jag är stolt och tacksam över att få jobba sida vid sida med honom. Jag är också enormt glad över alla som ger av sin tid och sitt engagemang för att den här kyrkan ska blomstra och växa i den stora vision som vi bär på. Den här veckans består mycket i att komma ifatt. Jag läser protokoll, rapporter, månadsbrev och bloggar. Jag har också ”intervjuat” Daniel lite om åren som gått och hur kyrkan och han själv utvecklats. Men, som man säger på engelska: ”first things first” – det första jag gjorde igår morse var att möblera om på vårt kontor!

Arbetet kommer igång lite mer konkret när jag dammar av min prediko-svenska den 9 juli. Jag kommer arbeta 50% i kyrkan framöver, och så småningom också med nybildade Apologia, fortsättningen på CredoAkademin där jag tidigare arbetat i åtta år.

Vi ses i kyrkan!

Publicerad i (Helt vanliga) blogginlägg, Personligt

Luthers teologi om de två rikena – en riktigt lysande idé

Gud styr världen genom två makter: den himmelska och den jordiska. Båda tillhör Gud och tjänar Guds syften, men de har olika uppgifter och uttryckssätt.

Luthersk teologi om det politiska har fått ta mycket stryk under 1900-talet, men med orätt. Idén är i själva verket tämligen lysande.

Jag har bara påbörjat mina studier, men här kan du i varje fall lyssna på föredraget om Luther och överheten som jag höll på ELM:s årskonferens i början av juni, samt ta del av Luther och överheten.

Välkommen att kommentera! Jag ska försöka svara efter tid och bästa förmåga.

Taggar: ,
Publicerad i Läst och reflekterat

En snabb hälsning

Tiden medger inte några längre eller mer reflekterande inlägg, men jag vill ge ifrån mig ett livstecken. Tankeverksamheten lever och mår bra men är fullt upptagen med att planera ELM-BVs årskonferens i Stockholm och Roseniuskyrkan första helgen i juni, med att sprida information om min nya bok, planera undervisning i olika sammanhang och lägga planeringen för sommaren och hösten. I arbetet som gymnasielärare är det ”högsäsong” nu när alla kurser ska avslutas och betyg sättas etc. Det är härligt!

Ikväll åker jag och Maria till Skåne för att dels hälsa på familjen, dels medverka vid ELM Syds möte på söndag eftermiddag där jag ska hålla två föredrag om Bibeln. Det blir roligt.

En annan sak som upptar mina tankar är att familjen Helgesson snart kommer tillbaka till Sverige. Det känns som vore det blott en vecka sedan jag satt med Martin och samtalade om de kommande två åren över en öl, och nu har åren gått. Det är märkvärdigt. Hjälp oss gärna att be för honom och hela familjen. Be för att de ska få ett gott avslut på tiden i St Louis, en välsignad hemresa och att det ska gå bra att återanpassa sig till livet i Sverige. De är mycket efterlängtade!

När de närmast förestående projekten har lagt sig, någon gång i juni, återkommer jag med litet mera reflekterande inlägg igen. Håll ut!

Taggar:
Publicerad i (Helt vanliga) blogginlägg

Gudstjänst Påskdagen Daniel Ringdahl

Taggar:
Publicerad i (Helt vanliga) blogginlägg

Nåd i nöden – eller om att vara kristen i tider av kris

Det har varit några omtumlande dagar sedan attacken i Stockholm city. I kyrkan var vi flera för vilka händelserna kom mycket nära. Genom Guds försyn blev ingen av oss skadade (vad jag vet) men flera bland mina närmsta rörde sig omkring Drottninggatan vid 15-tiden.

När nöden blir så påtaglig måste vi samla oss till bön och gudstjänst. Därför firade vi en något dämpad gudstjänst i kyrkan i söndags. Jag höll en kort predikan över Psaltaren 46:

För körledaren. En sång av Koras söner, till alamót .
 

Gud är vår tillflykt och styrka,
 en hjälp i nöden, väl beprövad . Därför räds vi inte
 även om jorden ger vika
 och bergen störtar i havets djup,
 om vågorna brusar och svallar
 så att bergen bävar
 vid deras uppror. Sela.

En ström går fram med flöden
 som ger glädje åt Guds stad,
 den Högstes heliga boning. Gud bor där inne,
 den vacklar inte.
 Gud hjälper den
 när morgonen gryr.
 Folken larmar, riken vacklar,
 han höjer sin röst –
 då smälter jorden.
 Herren Sebaot är med oss,
 Jakobs Gud är vår borg. Sela.

Kom och se Herrens verk,
 häpnadsväckande saker 
 gör han på jorden.
 Han stillar strider över hela jorden,
 han bryter bågen
 och bräcker spjutet,
 bränner upp vagnarna i eld.
 ”Bli stilla och besinna
 att jag är Gud,
 upphöjd bland folken,
 upphöjd på jorden.”
 Herren Sebaot är med oss,
 Jakobs Gud är vår borg. Sela.

Via den här länken kan du läsa det extra månadsbrevet som jag har skickat ut, med uppmuntran och tröst. I det här inlägget skulle jag vilja dela en reflektion över de offentliga reaktionerna på helgens händelser.

Läs mer ›

Taggar: , , , , , ,
Publicerad i (Helt vanliga) blogginlägg