Välkommen till vår blogg!

Här kan du följa vårt arbete och delta i ett pågående teologiskt och pastoralt reflekterande utifrån saker vi läser, pratar om och arbetar med. Välkommen att kommentera och tycka till!

”Ve dig, du land …” Om barnsliga drömmar

Det är valår och opinionssverige börjar förbereda sig för strid. Jag har tänkt att jag ska skriva en serie inlägg på bloggen under det närmaste halvåret med olika teologiska reflektioner över politiska frågor. Min första tanke var storslagen och gick ut på att skapa ett forum för en idédebatt bland kristna skribenter om olika idéer som behöver diskuteras, men ni vet … tiden. Det får bli en halvmesyr i stället som är mer verklighetsanpassad.

Det här inlägget ska handla om vilken typ av liv som beskrivs som eftersträvansvärt i vår kultur och vad det säger om oss.

Vad ska du bli när du blir stor?

Utöver att vara predikant är jag också gymnasielärare, vilket gör att jag får en viss insikt i villkoren för ytterligare en yrkeskategori. Det skrivs en del, särskilt i facktidningarna, om den rådande och den förväntade lärarbristen, och den är ganska allvarlig. I sensomras publicerade Skolvärlden en artikel där de uppmärksammade problemet, och man kan konstatera att det bara kommer att bli svårare att få tag i utbildade och behöriga lärare.

Idag (8/2 2018) släppte Arbetsförmedlingen en rapport där de beskriver vilka yrkesgrupper som det kommer att råda brist på inom fem år och vilka yrkesgrupper som det kommer att finnas ett överflöd av arbetskraft på. Det är en aning intressant att jämföra ”bristyrkena” som kräver högskoleutbildning med ”överskottsyrkena” som kräver högskoleutbildning.

Bland de tio bristyrkena som listas hör sju av dem till skolan och sjukvården. Bland de tio överskottsyrkena råder inte samma enhetlighet, men det handlar om ekonomi, marknadsföring, journalism och artist.

Vilka är vår tids hjältar?

Vad har status?

Jag menar inte att moralisera över människors val, men jag undrar vad som händer med ett land där det är mer eftersträvansvärt att vara finansanalytiker eller artist än lärare eller sjuksköterska. Den här frågan handlar inte om enskilda människors val utan om vad som framställs som ett attraktivt liv i kulturen som helhet. Det har väl alltid varit attraktiv att vara rik och känd, men jag undrar om inte vår längtan späs på mer än någonsin idag.

De senaste årtiondena har vi sett en digital revolution svepa över världen och ett enormt ekonomiskt kapital är knutet till teknikutvecklingen. Några av samtidens största stjärnor är de manliga genierna som leder denna utveckling – tänk t.ex. på Bill Gates, Steve Jobs, Mark Zuckerberg, Daniel Ek, Larry Page och Elon Musk, för att bara nämna några. Dessa människor ses på olika sätt som en typ av frälsare med lösningar på världens problem (så t.ex. det intressanta porträttet av Elon Musk i helgens SvD).

Tillsammans med dessa entreprenörer måste artister och skådespelare lyftas fram. Talangshower är en viktig del av vår kultur och många drömmer om att bli upptäckta och bli en del av den exklusiva gruppen. Genom sociala medier finns möjligheten att skapa sin egen framgång och genom kulturen omkring filmindustrin matas vår längtan efter att få vara en del av den glamorösa världen. Jag tänker att rapparen 50 Cents filmdebut ”Get Rich or Die Tryin'” uttrycker någonting centralt om vår kultur.

Jag menar nu inte att du är beredd att gå över lik för att bli rik och känd, men jag tror att din målbild för livet (liksom min!) är starkt påverkad av den kultur jag har tecknat ovan. Djupt i hjärtat hos var och en av oss finns en längtan efter att bli sedd och bekräftad och framgångskulturen, som man kan kalla ovanstående bild för, talar direkt till denna längtan.

Hur står sig bristyrkena?

Bristyrkena som beskrivs i Arbetsförmedlingens rapport är ganska långt ifrån framgångskulturen och talar knappast till vårt bekräftelsebehov. Men de är absolut grundläggande för samhällsbygget. Utan kunniga, engagerade och rakryggade lärare kommer samhället att falla samman. Klyftorna kommer att öka när de välutbildade kan fylla i skolans luckor genom privat läxhjälp eller eget engagemang, medan de sämre bemedlade får nöja sig med en undermålig utbildning. Utan empatiska, trygga och duktiga sjuksköterskor och läkare kommer det att vara ett helvete att bli sjuk i Sverige.

Men vare sig läraryrket eller vårdyrkena är särskilt glamorösa. Man måste sätta sina egna behov åt sidan för att koncentrera sig på eleven eller patienten. Ofta måste man fatta många och ganska svåra beslut på kort tid, och man måste finnas tillgänglig för att försvara och förklara sitt handlande inför elever och föräldrar (i skolan) och inför patienter och anhöriga (i vården). Det kräver sin mognad.

Barnets begär och den vuxnes vishet

I Shakespeares pjäs Rickard III meddelas det att kung Edward är död och att hans son Rickard ska ta över efter honom, varpå en karaktär svarar: ”Woe to the land that’s governed by a child.” Orden är hämtade från Predikaren kapitel tio:

Ve dig, du land vars kung är ett barn och där furstarna festar redan på morgonen!

Jag tänker att orden har bäring på vår tid. En kultur som stirrar sig blind på framgång, rikedom och kändisskap är som en människa som aldrig växer ur tonårstidens egocentriska bekräftelsebehov. Problemet är större än enskilda individers val. Min poäng är inte att det nödvändigtvis är fel att vilja bli artist eller gå in i tech-industrin eller finansvärlden eller att göra karriär. Min poäng är att en kultur vars hjältar är framgångsmänniskor är en kultur ”vars kung är ett barn”.

Den mogna människan sätter sig själv åt sidan, och om man inte har lärt sig det tidigare i livet lär man sig det när man får sitt första barn. Då, om någonsin, blir det uppenbart att man måste prioritera bort sig själv för en annan människas behov – men varför ska vi göra det på samhällsnivå?

Mitt liv är mitt och mitt liv är kort. Varför ska jag inte kämpa för att, som 50 Cent, ”get rich or die tryin'”? Vad som krävs är en ny berättelse eller målbild som vi kan orientera oss mot och som kan fostra karaktärsdrag i oss som hjälper oss att förverkliga målet. I väst har kristendomen tillhandahållit målbilden och motiverat oss att sätta oss själva åt sidan för att vinna någonting större efter döden, men med de religiösa berättelsernas död under de senaste hundrafemtio åren saknar vi den typen av övergripande berättelse (en så kallad meta-narrativ). Marknaden och populärkulturen har ersatt den, och dessa krafter vet inte av den självförnekelse som hör vuxenvärlden till (även om det givetvis finns många psykologiskt vuxna människor inom dessa sammanhang). Därav problemet.

State of the union – Sverige i februari 2018

När vi närmar oss valkampanjerna är det därför intressant att fundera över vilka målbilder och berättelser som kommer att förmedlas. Skola och sjukvård kommer att figurera i debatten, men vilka skäl för att prioritera yrkesgrupperna kommer att kommuniceras? Om vi lyssnar på de olika partiernas kampanjer, berättelser, önskelistor med mera och försökte klä dessa ord i kött och blod och skapa människor av dem som kunde bilda en familj – hur skulle den familjen se ut och hurudana skulle människorna vara?

Jag har inte svaren på frågorna, men det ska bli intressant att reflektera över dem under de kommande månaderna. Jag hoppas att vi inte kommer att stå där med ett barn som kung, utan att barnet mognar och börjar bli vuxet.

 

Taggar: , , ,
Publicerad i (Helt vanliga) blogginlägg

Nunc dimittis

Jesus bärs fram i templet, Hans Holbein d.ä. 1500-01.

Det har varit en lång och intensiv vecka, och helgen blir inte mycket lugnare. Nu gör jag mig redo för ungdomsgrupp om en timmem men innan dess ska jag spela in radioandakten som sänds på söndag kväll.

Eftersom jag kommer att predika över den gammaltestamentliga texten passar jag på att säga någonting om evangelietexten i radioandakten. På söndag firar vi den så kallade Kyndelsmässodagen, som har med ljus att göra (jfr engelskans candle), och texten är hämtad från Lukas 2:22-40. Där står den så kallade Symeons lovsång, som traditionellt sett hör till kyrkans aftonbön:

Herre, nu låter du din tjänare
gå hem i frid, så som du har lovat,
för mina ögon har sett din frälsning
som du har berett inför alla folk:
ett ljus med uppenbarelse för hedningarna
och härlighet för ditt folk Israel.

I radioandakten ingår att spela några sånger och då passar det utmärkt att spela den estniske kompositören Arvo Pärts tonsättning till bönen. Plötsligt är inte livet lika ansträngande längre. Lyssna och njut. God helg!

Publicerad i (Helt vanliga) blogginlägg

Till det dyras försvar, del 2 av 2

I del ett av denna mini-serie, som i själva verket är en översatt uppsats från höstens etikkurs, resonerade jag kring varför att köpa dyrare produkter kan vara att föredra med hänsyn till dygdetik. Här fortsätter jag men en kort tid på vad sådan konsumtion kan få för konsekvenser:

Konsumtion och målsättningar

Det andra perspektivet jag kort vill anlägga på konsumtion är konsekvensetiskt, dvs. det utgår från målsättningen eller resultatet av en handling. För det första leder färre och dyrare inköpt till mindre avfall och är därmed att föredra som ett sätt att vårda skapelsen. Mänskligheten uppmanas av Gud att råda över världen i 1 Mos 1:26ff, vilket i 2:15 utbroderas som att ”odla” och ”bevara,” med ord som generellt kan översättas arbeta/tjäna respektive bevara/skydda. Vår relation till skapelsen ska därmed inte vara hänsynslöst utnyttjande, utan varsamt och uppmärksam förvaltning. Att köpa färre saker, och oftare laga än slänga bort vore goda nyheter för resten av skapelsen.

För det andra, vad som i många fall är en moden form av slaveri i textil- och plastfabriker lever på den alienation som vi konsumenter har från våra produkter, produktionskedjan och producenten. Även i produktionskedjan finns ofta ett fjärmande från å ena sidan designers, produktutvecklare och marknadsförare i väst och å andra sidan fabriksarbetare i utvecklingsländer. Detta fjärmande är både geografiskt och organisatoriskt. Cavanaugh nämner bl a. ett exempel där en journalist försökte spåra en Disney-märkt textilprodukt men som efter 15 telefonsamtal bakåt i kedjan fortfarande inte visste vem som sytt den eller ens i vilken fabrik. När kvalitet prioriteras över pris tror jag generellt distansen mellan designer, arbetare och konsument minskar, eftersom kvalitet bäst uppnås genom nära samarbeten i alla produktionsled, och sådana nära samarbeten bör kasta ljus över och på sikt förbättra arbetsvillkor.

Reservationer och slutsats

Ett par reservationer är på sin plats. Ett högre pris är varken ett nödvändigt eller ett tillräckligt villkor för kvalitet. Rent objektivt vet vi att en billig produkt ibland håller lika länge eller längre som en dyr. Framför allt: subjektivt är det så att skälet till varför vi väljer en dyr produkt ofta inte är kvaliteten utan den identitet och gemenskap som ett varumärke lyckats associeras med och som vi konsumerar för vår egen självbilds skull vid sidan av funktionen hos produkten. Med andra ord är det ur ett dygdetiskt perspektiv viktigt att inse att det finns en mycket stark frestelse att konsumera för att bygga en identitet, och kanske till och med överlägsenhet, något man i bibliska kategorier kan benämna som begär (2 Mos 20:17) eller i värsta fall avguderi (Kol 3:15). Det är tyvärr också sant att priset i sig inte garanterar bättre arbetsvillkor – detta är något man gör väl i att som konsument undersöka.

Min slutsats är dock att det ofta är etiskt fördelaktigt att välja ett dyrare föremål. Emellertid bör vi alla vara på vår vakt mot att värdesätta materialla föremål för högt, antingen de är många och billiga eller få och dyra (Matt 6:19-21). Oavsett hur vi konsumerar måste det också finnas utrymme för generositet (2 Kor 8:2f; 1 Tim 6:18 etc.), vilket är en avgörande dygd i vårt förvaltarskap.

Publicerad i (Helt vanliga) blogginlägg, Läst och reflekterat

Är kristendomen patriarkal?

Jag är delvis kvar i #MeToo i mina tankar, och tankarna fick ny näring när jag för någon vecka sedan läste ett långt blogginlägg av Sofia Lilly Jönsson.

En modern debatt

Texten är ganska svår att sammanfatta eftersom den är så lång, men ytterst kortfattat går den ut på att det finns ett inne-gäng, i den teologiska opinionsbildningen, som består av ett gäng ”Killar”. Antagligen utan att de själva tänker på det, skapar dessa killar en gemenskap som boostar varandra genom att gilla och dela varandras texter och de har en ganska stor plattform vilket gör att det har stor betydelse vilka de inte väljer att boosta. Sofia upplever sig exkluderad från den gemenskapen. Men det har inte bara med själva den klubben att göra, utan också med att de mediala plattformarna (typ Dagen och Kyrkans tidning) har valt att lyfta fram Killarna men inte Tjejerna (typ Sofias gäng som har sysslat med ungefär samma frågor, men som har det mot sig att de inte är killar). Sofia för ett längre resonemang om den här problematiken. Joel Halldorf, som är en av de namngivna Killarna, svarade på bloggen Läsarna några dagar senare, och har flera tänkvärda svar att ge.

Jag tänkte inte ge mig in i själva debatten eller analysera de båda inläggen utan vill snarare göra några generella reflektioner efter läsningen och kanske särskilt över frågan om huruvida kristendomen är patriarkal eller inte, eftersom den frågan följer på iakttagelsen att så många offentliga teologer är män.

Förlorar man på att inte läsa fler kvinnliga teologer?

En sak som slog mig var hur ”bra” jag är på att läsa kvinnliga författare kontra manliga. Jag tror att det generellt sett finns ett överslag åt det manliga i min läsning, men vad gäller skönlitteraturen är min läsning mycket jämnare fördelad än vad gäller teologin. Jag har inte tänkt på det förut, men när jag slänger ett öga på bokhyllan nere på kontoret gör jag uppskattningen att ca 95 % av författarna är män. Varför är det egentligen så? En förklaring är kanske att jag huvudsakligen är intresserad av politisk teologi, kyrkohistoria och religionsfilosofi, och de disciplinerna är mer manligt dominerade än andra discipliner. En annan förklaring skulle kunna vara att jag får som mest input till mitt eget läsande genom att kolla referenslistor etc i böcker jag läser, och de manliga författarna jag läser refererar i hög grad till andra manliga författare.

Är det ett problem? Både ja och nej. Det är inte som att jag lever mitt liv i en manlig bubbla … Jag läser mycket mer än bara teologisk facklitteratur – inte minst dagstidningar – och får intellektuella intryck från mycket mer än bara böcker (ja, jag har börjat lyssna lite på podcasts – än så länge lite av ”En varg söker sin podd”, ”Säker stil”, ”Dekonstruktiv kritik” och ”Lilla drevet”). Å andra sidan ”går jag miste om” ett visst perspektiv på teologin när jag inte läser kvinnliga teologer. Å tredje sidan, det är väl inte så att man är bättre eller sämre teolog beroende på vilket kön man tillhör? Jag tänker sällan på författaren när jag väljer bok att läsa utan ser till titel, innehållsförteckning, ämne och hur väl boken faller inom mitt intresseområde. Det är ämnet och kompetensen som är intressant – inte könet.

Man ska dock lägga märke till hur viktiga kvinnorna har varit inte minst inom väckelserörelserna. Många är de kvinnor som har varit missionärer och därmed frikyrkornas verkliga hjältar; Roseniuskyrkans fastighet byggdes på grund av några kvinnors vision för de utsatta människorna i ”Träsket” som området kallades, och om du går till ELM:s sångbok kommer du att finna mängder av sånger skrivna av kvinnor. Den viktigaste av dem alla hette Lina Sandell och har skrivit klassiker som ”Blott en dag”, ”Tryggare kan ingen vara” och ”Bred dina vida vingar”.

Men jag tänker en del på att det i hög utsträckning fortfarande är män som är ledare inom kyrkor, och funderar över varför det är så. Är det kristendomen som är patriarkal?

Hur är det då med kristendomen och patriarkatet?

Olika ansvarsområden …

Det är lite knepigt att försöka besvara den frågan eftersom ordet ”patriarkal” har en så starkt negativ klang. Från sociologin har vi lärt oss att tala om ”patriarkat” som ett system där mannen har makten och inte sällan använder den på kvinnors (och barns?) bekostnad. Något mer neutralt förklarat kan man säga att patriarkalism handlar om en hierarki där mannen står överst, men det är fortfarande en knepig beskrivning eftersom den mer eller mindre nödvändigtvis låter oss ana att hierarkin är moralisk och inte bara strukturell.

Det är uppenbart för vem som helst som läser Bibeln att mannen har en framskjuten roll. Det är inte minst tydligt i det att flera av huvudpersonerna i den gammaltestamentliga historien var män: patriarkerna (!) Abraham, Isak och Jakob, profeten Mose, och så kung David. Dessutom beskriver Gud sig själv som Fader och Jesus är Guds Son, vilket ytterligare förstärker den patriarkala bilden. (Det bör dock sägas att Gud inte är en biologisk varelse utan immateriell och således saknar biologiskt kön!)

… men lika värde

Samtidigt är det enkelt att försvara idén om att män och kvinnor är moraliskt jämlika i Bibeln. Det starkaste exemplet är hämtat från skapelseberättelsen. Både Eva och Adam skapas till Guds avbild och det finns ingenting i texten som tyder på att det skulle finnas någon gradskillnad i deras gudslikhet eller deras rätt att närma sig Gud. Att Eva skapas från Adams revben är inte på något vis nedvärderande. Ordet som används om Eva, en ”hjälpare”, är ett ord som oftast används om Gud som sitt folks hjälpare, och är inte nedsättande utan tvärtom uppvärderande. I Nya Testamentet blir den moraliska jämlikheten tydlig. Kvinnor är lärjungar till Jesus (men inte bland de tolv), i motsats till den rådande seden att det var män som var lärjungar, och kvinnor är starkt engagerade i den tidiga kyrkan. Paulus förklarar de klassiska sociala distinktionerna meningslösa inför Gud (jude/grek, slav/fri, man och kvinna), och har kvinnliga medarbetare. I den tidiga kyrkan är både män och kvinnor helgon och profeter. Och samtidigt är det männen som har varit församlingsledare, präster och biskopar.

Nu blir det en aning knivigt att fortsätta resonemanget, för jag skulle behöva göra en åtskillnad mellan struktur/auktoritet och moraliskt värde. Män och kvinnor har samma moraliska värde inför Gud och varandra. Det finns ingen skillnad. Det verkar dock som att Gud har lagt ner en auktoritetsstruktur i världen där mannen har det yttersta ansvaret. I GT märker vi det i att det är mannen som är familjens ledare, och att ansvaret går vidare till äldste sonen i familjen. I NT märker vi det t.ex. i det att Jesus väljer ut tolv män till apostlar, samt i Paulus s.k. ”hustavlor” (Efesierbrevet 5:21-6:9, Kolosserbrevet 3:8-4:1 och 1 Petrusbrevet 2:18-3:7).

Hierarki, auktoritet och att vilja vara på sin plats

Ta Efesierbrevet 5 som exempel. Det måste vara en av Paulus texter som är allra mest provocerande för vår kultur. Paulus skriver att mannen är kvinnans huvud och att kvinnan ska underordna sig mannen. Snälla, sluta inte läsa nu!

Det är bl.a. utifrån den här texten som jag skriver att det finns en patriarkal struktur i kristendomen, men Bibelns patriarkalism är väldigt annorlunda gentemot den patriarkalism vi möter i samhället.

För det första behöver vi konstatera att hierarki och auktoritet i sig inte är någonting dåligt. En människa är inte bättre eller sämre beroende av var någonstans hon befinner sig i en hierarki. (Det är inte sällan så att det är enklare att bevara sin moraliska integritet om man befinner sig någonstans i mitten och inte i något av ytterlägena.) Hon har olika möjligheter beroende av sin position, men det säger ingenting om människans värde.

För det andra är auktoritet i Bibeln någonting helt annat än auktoritet i vår värld. Den som har makt och auktoritet i vår värld har fördelar som andra saknar. Ibland utnyttjar en människa sin maktposition vilket leder till korruption och ett utnyttjande av andra människor. Den som har makt är van vid att bli tjänad av andra med mindre makt. Bibeln vänder fullkomligt uppochned på maktbalansen när den knyter auktoritet till tjänande och inte till att bli tjänad.

Ni män, älska era hustrur, så som Kristus har älskat församlingen och offrat sig för den. (Efesierbrevet 5:25.)

Det är svårt att veta vilken position som är mest önskvärd: den att underordna sig eller att älska intill självuppoffring. Jesus själv gav definitionen på det gudomliga ledarskapet:

Ni vet att folkens ledare beter sig som herrar över dem och att stormännen härskar över dem. Men så ska det inte vara bland er. Nej, den som vill vara störst bland er ska vara de andras tjänare, och den som vill vara främst bland er ska vara de andras slav. Så har inte heller Människosonen kommit för att bli betjänad, utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många. (Matteus 20:25-28.)

Detta betyder att den bibliska patriarkalismen inte är ett frikort för mannen att utöva makt, utan den enda sortens patriarkal makt som Bibeln kan godkänna är den som tar sig uttryck i självuppoffrande kärlek från patriarken gentemot dem som står hierarkiskt – men inte moraliskt – under honom.

Lägg dessutom märke till att det inte handlar om ett allt-eller-inget förhållande. Paulus ord i Efesierbrevet 5 handlar över huvud taget inte om att kvinnan skulle vara maktlös och utlämnad åt mannen. Den man älskar mer än sitt eget liv lämnar man inte maktlös.

För det tredje har det varit en ögonöppnare för mig att lägga märke till hur det finns en hierarki till och med inom den heliga Treenigheten. Jesus säger vid åtskilliga tillfällen att han underordnar sig Faderns vilja (se t.ex. Matteus 26:39) och Paulus skriver detsamma (1 Korinthierbrevet 15:28). Sonen underordnar sig alltså Fadern utan någon som helst rädsla eller provokation utan i glädje.

Detta är det starkaste argumentet för att den patriarkalism som Bibeln talar om inte på något sätt är moralisk. Det är en heretisk tanke att Sonen skulle vara moraliskt underlägsen Fadern. Fadern, Sonen och Anden är en Gud, av samma väsen, utan åtskillnad eller sammanblandning, men de har olika roller och uppgifter.

Det fjärde som måste poängteras är att människan är syndare. Därför löper både män och kvinnor kontinuerlig risk att missbruka sina olika roller. Jag vill alltså inte på något vis säga emot att män i alla tider och på alla platser beter och har kunnat bete sig hemskt illa mot kvinnor, både på individnivå och samhällsnivå. Vad jag däremot vill säga emot är att det skulle vara kopplat till kristendomen, för det är det inte. Det är kopplat till synden, och är ett universellt problem som inte bara berör män och kvinnor. Det betyder att vi själva måste göra avväganden vad gäller hur långt vår lydnad ska gå. Samma avväganden behöver vi göra i förhållande till staten, som varje medborgare är kallad att underordna sig (Romarbrevet 13) men inte dithän att vi bryter mot Guds bud (Apostlagärningarna 4:19-20).

Avslutning

Är kristendomen patriarkal? Det är verkligen inte lätt att besvara frågan med tanke på hur laddad den är i vår samtid. Det man kan säga är att Gud verkar ha skapat en ordning i världen som reflekterar ordningen inom Gud. Den ordningen är inte begränsande eller förminskande utan bygger på självutgivande kärlek mellan parterna.

Taggar: ,
Publicerad i (Helt vanliga) blogginlägg

Till det dyras försvar, del 1 av 2

Tyvärr blev det inte bevänt med att blogga om den kurs i etik jag läste under höstterminen, då tiden helt enkelt inte räckte till. Här vill jag dock i två delar, dela med mig av en liten uppsats jag skrivit och nu översatt till svenska. Den tar sin utgångspunkt i frågan: är det etiskt försvarbart att köpa hållbara produkter eller om det endast är ett sätt att rationalisera dyra vanor?

Min lilla tes är att en dyrare produkt är att föredra i de fall den sannolikt håller längre, i både ett dygdetiskt och konsekvensetiskt perspektiv.

Läs mer ›

Taggar: , , , ,
Publicerad i (Helt vanliga) blogginlägg, Läst och reflekterat

Nytt år – nya löften?

Det här med nyårslöften … Jag är en aning kluven till fenomenet. Eller rättare sagt, jag har egentligen aldrig känt något behov av att uppmärksamma det nya året med nya löften, men det hör ju till kulturen så kanske är det den yttre pressen som gör att jag ändå går och tänker på saken. Det här inlägget är ett personligt reflekterande inlägg, typ en krönika. Läs mer ›

Taggar: , , , ,
Publicerad i (Helt vanliga) blogginlägg

Gott nytt år!

Det är dags att fira nyårsafton och jag ska alldeles snart sätta igång med de sista förberedelserna inför kvällen, men jag passar på att skriva en rad innan dess.

I förmiddags firade vi gudstjänst i Roseniuskyrkan och det är fint att få avsluta året genom att överlämna det som har varit i Guds händer och be om hans välgång och beskydd över året som kommer.

Många av oss gör bokslut över det gångna året och i dagstidningarna jag läser kommer det nu många artiklar som på olika sätt och ur olika perspektiv summerar 2017. Det får vi lov att göra också med hänseende till vår tro. Har jag vuxit närmare Gud under året? Har jag vuxit i trohet och lydnad till Gud? Har min kärlek till Gud och till människor blivit starkare?

Oavsett vad svaret på frågorna är kan vi vara vissa om att Guds kärlek är oförändrad. I dagens episteltext står det:

Men när tiden var inne sände Gud sin Son, född av kvinna och ställd under lagen, för att friköpa dem som stod under lagen så att vi skulle få söners rätt. (Galaterbrevet 4:4-5)

Guds Son har blivit människoson för att göra människan till barn hos Gud. Det är vad hela julen handlar om, och Guds kärlek förändras inte beroende av hur våra känslor och omständigheter växlar. Guds kärlek är densamma och kommer före varje lyckande eller misslyckande vi är med om.

Det löftet ger mig trygghet att lämna det gångna året bakom mig, med alla dess ”ups and downs”, och mod att ta mig an det nya året.

Gott nytt år i Jesu namn!

Publicerad i (Helt vanliga) blogginlägg

Är något ruttet i Sverige? – ett personligt inlägg

Jag arbetar deltid som gymnasielärare vid sidan av min tjänst i Roseniuskyrkan, och är oerhört lyckligt lottad som får ha två fasta arbeten som jag trivs med. På skolans lunchsamling i onsdags berättade jag någonting om vad julen handlar om, och jag utgick från Jesaja 9. Där står det:

Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus, över dem som bor i dödsskuggans land skall ljuset stråla fram.
På eftermiddagen kom min rektor in till mitt rum och berättade att vi har en elev som har fått avslag på sin ansökan om uppehålls- och arbetstillstånd, och att eleven ska avvisas på juldagen.
Min elev har bott i Sverige med sin familj – mamma, pappa och två syskon – i 10 år. Familjen kom hit från Mongoliet och utgav sig för att vara turister men började söka arbete och sedan arbetstillstånd. Föräldrarna har arbetat under den här tiden, och pappan har idag en fast anställning. Barnen har gått i skolan i Sverige och min elev, som är den äldsta bland barnen, har gjort i stort sett hela sin skolgång i Sverige.
Som jag har förstått det är det särskilt den omständigheten att föräldrarna utgav sig för att vara turister när de kom till Sverige första gången, som talar emot dem. Beslutet har prövats flera gånger tidigare, men man har aldrig fått rätt. Nu ska beslutet verkställas.
Föräldrarna kan mycket väl ha gjort fel genom att inte följa gängse rutiner när de kom till Sverige (jag har inte kännedom om de ursprungliga skälen för deras flytt), men jag kan inte förstå på vilket sätt det skulle gynna världen att skicka tillbaka dem till Mongoliet. Föräldrarna har arbete här och verkar ha integrerats i samhället; föräldrarna har betalat skatt i Sverige; barnen har gått hela sin skolgång i Sverige och är integrerade i samhället. I Mongoliet är de främlingar. De är en tillgång för Sverige, men genom att utvisa dem slår man fem människors liv i spillror. Det är ruttet.
Förfarandet ger anledning till ett moralfilosofiskt intressant problem. Om jag ska förenkla bilden kan man säga att det finns tre övergripande teorier om moral: konsekvensetik, pliktetik och dygdetik. Konsekvensetiken handlar mycket enkelt om att den handling är rätt som ger bäst konsekvenser. Pliktetiken handlar om att det finns vissa regler/plikter som man inte får lov att bryta mot, t.ex. att ljuga, att döda, att stjäla. Dygdetiken handlar om att målet för etiken är att vägleda människan till att forma en god karaktär.
Domstolar måste vara ”pliktetiker”. Det betyder att det finns regler som man måste tillämpa utan att blanda in sina känslor. Det är självklart. Vi vill inte att domstolar ska döma beroende av hur starkt domaren känner för en enskild person, utan beroende av vad lagen säger. Därför är det självklart att asylärenden och frågor om uppehållstillstånd inte kan byggas på känslor av omsorg, utan på en bedömning av de skäl en person eller familj har för sin önskan om att få stanna. Samtidigt handlar lag och rätt om människor, och det måste finnas ett mått av dygdetiskt övervägande också i domstolsförfaranden.
Vi känner till det från vardagslivet. De flesta av oss vet att vi inte ska ljuga. Det är en god regel som vi bör följa. Men det finns tillfällen då det faktiskt är rätt att ljuga. Ditt barn kommer till dig och visar dig en teckning och säger: ”Visst är den fin?” Du kanske bara ser obegripliga streck, men givetvis är det rätta svaret: ”Den är jättefin älskling! Så duktig du är på att rita!” Vi gör ofta avväganden som dessa. Vi har som regel att inte slå andra människor, men i nödfall kan det faktiskt vara det rätta att göra (t.ex. för att avvärja en våldtäkt eller misshandel el dyl.). Notera emellertid att detta är undantagsfall. Vanligtvis bör vi låta rätten ha sin gång, vilket bl.a. innebär att vi tillkallar polis i första hand och sedan låter en domstol avgöra straffpåföljden. Så bör det generellt sett vara också i asylärenden. Men kanske inte alltid?
Mitt intryck av Migrationsverkets avslag i just det här fallet är att man har behandlat familjen som om en förälder skulle säga till barnet som visar en teckning: ”Vad är det där för någonting? Jag ser att du har ritat streck men det liknar ju ingenting. Den här har jag ingen användnig för!” (Jag ska inte ens börja reflektera över vad jag läser om Migrationsverkets hantering av människor som söker asyl i Sverige på grund av att de har konverterat till kristendomen och riskerar att bli dödade i sitt hemland.)
Det är klart att det är lite klyschigt att reagera när det kommer till en människa jag själv känner, men det påverkar inte den eventuella giltigheten i mitt resonemang. Jag skriver inte att Migrationsverket bör ge varje sökande uppehållstillstånd och jag skriver inte att vi bör trotsa domstolsbeslut (åtminstone inte utan synnerligen goda skäl). Däremot skriver jag att också en domstol bör kunna tillämpa en praktisk vishet under särskilda omständigheter, som låter domstolen se till individen snarare än lagens bokstav. Kanske är min elevs situation ett exempel på en sådan omständighet.
Det blir ingen glad jul för min skola, och framför allt inte för eleven och dennes familj. Jag kan bara be om och hoppas på att Guds ljus ska lysa fram också för dem, trots omständigheterna. Det får gärna du också be om.
Taggar: , , ,
Publicerad i (Helt vanliga) blogginlägg

Äktenskap, gemenskap och Libris antologi – del 2

I mitt förra inlägg kommenterade jag de teologiska aspekterna av bokförlaget Libris två nya böcker om homosexualitet i frikyrkan, och gav perspektiv på varför en traditionell tolkning av Bibelns äktenskapssyn fortfarande är den mest trovärdiga.

Även om man kan acceptera mina argument med sitt intellekt, kan det vara desto svårare att acceptera dem emotionellt. Anton Lundholms berättelse (Välkommen in i min garderob) är på många sätt gripande. Den gav mig mycket att tänka på vad gäller hur vi själavårdar dem som brottas med sin sexualitet och hur vi förklarar Guds goda vilja för dem, även om vi inte kan råda dem att gå in i en homosexuell relation.

I det här inlägget vill jag reflektera över just dessa frågor och särskilt diskutera (den protestantiska) kyrkans upptagenhet med äktenskap, samt behovet av nära gemenskaper i kyrkan där man delar bostad, vardag och lärjungaskap. Återigen blir det en längre text, där jag först kommer att skriva utförligt om hur livets mening inte kan likställas med äktenskapet, och först mot slutet kommer jag till de praktiska tillämpningarna av mitt resonemang. Läs mer ›

Taggar: , , , , , ,
Publicerad i (Helt vanliga) blogginlägg

Äktenskap, gemenskap och Libris antologi – del 1

För några veckor sedan gav bokförlaget Libris ut två böcker (en självbiografi Välkommen in i min garderob av Anton Lundholm, och en antologi Välkomna varandra! Bejakande perspektiv på homosexualitet i frikyrkan av Tomas Poletti Lundström (red.)) med det uttalade syftet att ändra frikyrkornas syn på äktenskap och sexualitet (”Libris vill väcka debatt …” Dagen, 2017-10-24).

På tidningen Dagens kultursidor publicerades sedan ett antal debattartiklar där ämnet diskuterades ur olika synvinklar. Mycket klokt har redan skrivits i frågan (Olof Edsinger skriver för Svenska Evangeliska Alliansen och ger referenser till vidare läsning), men här kommer ändå några reflektioner från mig i två rubriker och två inlägg: i det första inlägget diskuterar jag äktenskapet och i det andra inlägget diskuterar jag den kristna gemenskapen. Läs mer ›

Taggar: , , , , , ,
Publicerad i (Helt vanliga) blogginlägg