Välkommen till vår blogg!

Här kan du följa vårt arbete och delta i ett pågående teologiskt och pastoralt reflekterande utifrån saker vi läser, pratar om och arbetar med. Välkommen att kommentera och tycka till!

Till det dyras försvar, del 1 av 2

Tyvärr blev det inte bevänt med att blogga om den kurs i etik jag läste under höstterminen, då tiden helt enkelt inte räckte till. Här vill jag dock i två delar, dela med mig av en liten uppsats jag skrivit och nu översatt till svenska. Den tar sin utgångspunkt i frågan: är det etiskt försvarbart att köpa hållbara produkter eller om det endast är ett sätt att rationalisera dyra vanor?

Min lilla tes är att en dyrare produkt är att föredra i de fall den sannolikt håller längre, i både ett dygdetiskt och konsekvensetiskt perspektiv.

Läs mer ›

Taggar: , , , ,
Publicerad i (Helt vanliga) blogginlägg, Läst och reflekterat

Nytt år – nya löften?

Det här med nyårslöften … Jag är en aning kluven till fenomenet. Eller rättare sagt, jag har egentligen aldrig känt något behov av att uppmärksamma det nya året med nya löften, men det hör ju till kulturen så kanske är det den yttre pressen som gör att jag ändå går och tänker på saken. Det här inlägget är ett personligt reflekterande inlägg, typ en krönika. Läs mer ›

Taggar: , , , ,
Publicerad i (Helt vanliga) blogginlägg

Gott nytt år!

Det är dags att fira nyårsafton och jag ska alldeles snart sätta igång med de sista förberedelserna inför kvällen, men jag passar på att skriva en rad innan dess.

I förmiddags firade vi gudstjänst i Roseniuskyrkan och det är fint att få avsluta året genom att överlämna det som har varit i Guds händer och be om hans välgång och beskydd över året som kommer.

Många av oss gör bokslut över det gångna året och i dagstidningarna jag läser kommer det nu många artiklar som på olika sätt och ur olika perspektiv summerar 2017. Det får vi lov att göra också med hänseende till vår tro. Har jag vuxit närmare Gud under året? Har jag vuxit i trohet och lydnad till Gud? Har min kärlek till Gud och till människor blivit starkare?

Oavsett vad svaret på frågorna är kan vi vara vissa om att Guds kärlek är oförändrad. I dagens episteltext står det:

Men när tiden var inne sände Gud sin Son, född av kvinna och ställd under lagen, för att friköpa dem som stod under lagen så att vi skulle få söners rätt. (Galaterbrevet 4:4-5)

Guds Son har blivit människoson för att göra människan till barn hos Gud. Det är vad hela julen handlar om, och Guds kärlek förändras inte beroende av hur våra känslor och omständigheter växlar. Guds kärlek är densamma och kommer före varje lyckande eller misslyckande vi är med om.

Det löftet ger mig trygghet att lämna det gångna året bakom mig, med alla dess ”ups and downs”, och mod att ta mig an det nya året.

Gott nytt år i Jesu namn!

Publicerad i (Helt vanliga) blogginlägg

Är något ruttet i Sverige? – ett personligt inlägg

Jag arbetar deltid som gymnasielärare vid sidan av min tjänst i Roseniuskyrkan, och är oerhört lyckligt lottad som får ha två fasta arbeten som jag trivs med. På skolans lunchsamling i onsdags berättade jag någonting om vad julen handlar om, och jag utgick från Jesaja 9. Där står det:

Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus, över dem som bor i dödsskuggans land skall ljuset stråla fram.
På eftermiddagen kom min rektor in till mitt rum och berättade att vi har en elev som har fått avslag på sin ansökan om uppehålls- och arbetstillstånd, och att eleven ska avvisas på juldagen.
Min elev har bott i Sverige med sin familj – mamma, pappa och två syskon – i 10 år. Familjen kom hit från Mongoliet och utgav sig för att vara turister men började söka arbete och sedan arbetstillstånd. Föräldrarna har arbetat under den här tiden, och pappan har idag en fast anställning. Barnen har gått i skolan i Sverige och min elev, som är den äldsta bland barnen, har gjort i stort sett hela sin skolgång i Sverige.
Som jag har förstått det är det särskilt den omständigheten att föräldrarna utgav sig för att vara turister när de kom till Sverige första gången, som talar emot dem. Beslutet har prövats flera gånger tidigare, men man har aldrig fått rätt. Nu ska beslutet verkställas.
Föräldrarna kan mycket väl ha gjort fel genom att inte följa gängse rutiner när de kom till Sverige (jag har inte kännedom om de ursprungliga skälen för deras flytt), men jag kan inte förstå på vilket sätt det skulle gynna världen att skicka tillbaka dem till Mongoliet. Föräldrarna har arbete här och verkar ha integrerats i samhället; föräldrarna har betalat skatt i Sverige; barnen har gått hela sin skolgång i Sverige och är integrerade i samhället. I Mongoliet är de främlingar. De är en tillgång för Sverige, men genom att utvisa dem slår man fem människors liv i spillror. Det är ruttet.
Förfarandet ger anledning till ett moralfilosofiskt intressant problem. Om jag ska förenkla bilden kan man säga att det finns tre övergripande teorier om moral: konsekvensetik, pliktetik och dygdetik. Konsekvensetiken handlar mycket enkelt om att den handling är rätt som ger bäst konsekvenser. Pliktetiken handlar om att det finns vissa regler/plikter som man inte får lov att bryta mot, t.ex. att ljuga, att döda, att stjäla. Dygdetiken handlar om att målet för etiken är att vägleda människan till att forma en god karaktär.
Domstolar måste vara ”pliktetiker”. Det betyder att det finns regler som man måste tillämpa utan att blanda in sina känslor. Det är självklart. Vi vill inte att domstolar ska döma beroende av hur starkt domaren känner för en enskild person, utan beroende av vad lagen säger. Därför är det självklart att asylärenden och frågor om uppehållstillstånd inte kan byggas på känslor av omsorg, utan på en bedömning av de skäl en person eller familj har för sin önskan om att få stanna. Samtidigt handlar lag och rätt om människor, och det måste finnas ett mått av dygdetiskt övervägande också i domstolsförfaranden.
Vi känner till det från vardagslivet. De flesta av oss vet att vi inte ska ljuga. Det är en god regel som vi bör följa. Men det finns tillfällen då det faktiskt är rätt att ljuga. Ditt barn kommer till dig och visar dig en teckning och säger: ”Visst är den fin?” Du kanske bara ser obegripliga streck, men givetvis är det rätta svaret: ”Den är jättefin älskling! Så duktig du är på att rita!” Vi gör ofta avväganden som dessa. Vi har som regel att inte slå andra människor, men i nödfall kan det faktiskt vara det rätta att göra (t.ex. för att avvärja en våldtäkt eller misshandel el dyl.). Notera emellertid att detta är undantagsfall. Vanligtvis bör vi låta rätten ha sin gång, vilket bl.a. innebär att vi tillkallar polis i första hand och sedan låter en domstol avgöra straffpåföljden. Så bör det generellt sett vara också i asylärenden. Men kanske inte alltid?
Mitt intryck av Migrationsverkets avslag i just det här fallet är att man har behandlat familjen som om en förälder skulle säga till barnet som visar en teckning: ”Vad är det där för någonting? Jag ser att du har ritat streck men det liknar ju ingenting. Den här har jag ingen användnig för!” (Jag ska inte ens börja reflektera över vad jag läser om Migrationsverkets hantering av människor som söker asyl i Sverige på grund av att de har konverterat till kristendomen och riskerar att bli dödade i sitt hemland.)
Det är klart att det är lite klyschigt att reagera när det kommer till en människa jag själv känner, men det påverkar inte den eventuella giltigheten i mitt resonemang. Jag skriver inte att Migrationsverket bör ge varje sökande uppehållstillstånd och jag skriver inte att vi bör trotsa domstolsbeslut (åtminstone inte utan synnerligen goda skäl). Däremot skriver jag att också en domstol bör kunna tillämpa en praktisk vishet under särskilda omständigheter, som låter domstolen se till individen snarare än lagens bokstav. Kanske är min elevs situation ett exempel på en sådan omständighet.
Det blir ingen glad jul för min skola, och framför allt inte för eleven och dennes familj. Jag kan bara be om och hoppas på att Guds ljus ska lysa fram också för dem, trots omständigheterna. Det får gärna du också be om.
Taggar: , , ,
Publicerad i (Helt vanliga) blogginlägg

Äktenskap, gemenskap och Libris antologi – del 2

I mitt förra inlägg kommenterade jag de teologiska aspekterna av bokförlaget Libris två nya böcker om homosexualitet i frikyrkan, och gav perspektiv på varför en traditionell tolkning av Bibelns äktenskapssyn fortfarande är den mest trovärdiga.

Även om man kan acceptera mina argument med sitt intellekt, kan det vara desto svårare att acceptera dem emotionellt. Anton Lundholms berättelse (Välkommen in i min garderob) är på många sätt gripande. Den gav mig mycket att tänka på vad gäller hur vi själavårdar dem som brottas med sin sexualitet och hur vi förklarar Guds goda vilja för dem, även om vi inte kan råda dem att gå in i en homosexuell relation.

I det här inlägget vill jag reflektera över just dessa frågor och särskilt diskutera (den protestantiska) kyrkans upptagenhet med äktenskap, samt behovet av nära gemenskaper i kyrkan där man delar bostad, vardag och lärjungaskap. Återigen blir det en längre text, där jag först kommer att skriva utförligt om hur livets mening inte kan likställas med äktenskapet, och först mot slutet kommer jag till de praktiska tillämpningarna av mitt resonemang. Läs mer ›

Taggar: , , , , , ,
Publicerad i (Helt vanliga) blogginlägg

Äktenskap, gemenskap och Libris antologi – del 1

För några veckor sedan gav bokförlaget Libris ut två böcker (en självbiografi Välkommen in i min garderob av Anton Lundholm, och en antologi Välkomna varandra! Bejakande perspektiv på homosexualitet i frikyrkan av Tomas Poletti Lundström (red.)) med det uttalade syftet att ändra frikyrkornas syn på äktenskap och sexualitet (”Libris vill väcka debatt …” Dagen, 2017-10-24).

På tidningen Dagens kultursidor publicerades sedan ett antal debattartiklar där ämnet diskuterades ur olika synvinklar. Mycket klokt har redan skrivits i frågan (Olof Edsinger skriver för Svenska Evangeliska Alliansen och ger referenser till vidare läsning), men här kommer ändå några reflektioner från mig i två rubriker och två inlägg: i det första inlägget diskuterar jag äktenskapet och i det andra inlägget diskuterar jag den kristna gemenskapen. Läs mer ›

Taggar: , , , , , ,
Publicerad i (Helt vanliga) blogginlägg

Work songs

Arbete utgör en betydande och avgörande del av vårt liv: det påverkar vår kalender, hur vi relaterar till andra och hur vi ser på oss själva. Genom att lyfta upp arbetsplatsen och själva arbetet i sig i predikningar, samt genom att göra ”nedslag i vardagen” på vår lärjungaskola VARDag försöker vi i Roseniuskyrkan uppmärksamma att arbete också är teologiskt. Arbete har med Gud att göra.

Detta jubileumsår tål det också att sägas att Martin Luther och de andra reformatorerna såg som en av sina viktiga uppgifter att förändra den rådande synen på arbete i dåtidens Europa, där man skiljde på andligt och sekulärt arbete så att endast det första ansågs ha något värde inför Gud. Ett av Luthers exempel är att bonden och bagaren genom sitt arbete utgör Guds svar på hans folks böner ”ge oss idag vårt dagliga bröd.”

En av utmaningarna när det gäller att lyfta fram vardagslivets och i synnerhet arbetets plats i livet med Gud är att hitta musik som kompletterar vad man förmedlar i form av undervisning. Det finns helt enkelt ganska ont om sånger om arbete (rätta mig gärna om jag har fel!).

Därför är det oerhört roligt och bra att musikprojektet Porter’s Gate nyligen har gett ut albumet ”Work Songs” (finns även på Spotify). Albumet har 13 spår som visar upp en teologi med kropp, med förankring i livet här i världen, i livet mellan 8-17 måndag till fredag. Jag tycker det är väl värt att lyssnas och sjungas!

Ett av mina favoritspår hittills är ”Day by Day,” där bl a. kypares, lärares, advokaters, och sjuksköterskors arbete beskrivs som en del av Guds verk i världen. Det är så personligt, så jordnära och mycket vacker.

På ett personligt plan är det också kul att min vän från Covenant Seminary, Craig Harris, skrivit en av sångerna, ”We Labor Unto Glory,” som framförs av bl a. Josh Garrels.

Publicerad i (Helt vanliga) blogginlägg, Hittat på internet, Personligt

Ett år efter Awakening – del 2

I förra veckan efterlyste jag berättelser om vad som har hänt sedan Awakening Europe i Stockholm. Jag fick ingen respons, men det visade sig att tidningen Dagen också var på g med en uppföljning. Det resulterade i ett helsidesuppslag i dagens tidning (jag tror emellertid att innehållet endast är tillgängligt för prenumeranter) där jag fick vara med på ett hörn.

Jag var skeptisk före och efter helgen och jag är det fortfarande. Jag är inte skeptisk mot människors engagemang och inte mot längtan att se människor vända sig till Jesus. Den längtan delar vi. Däremot är jag tveksam till om ett arenaevenemang som Awakening åstadkommer särskilt mycket när det gäller att omvända människor till Jesus.

Det är omöjligt att mäta effekten av olika satsningar. När man arbeta i vinstdrivande företag kan man mäta hur många som köper en produkt, hur många nya kunder man får, eller hur det går med vinsten, men så fungerar det inte med Guds rike. Kyrkan arbetar ju med människors tro och hjärtan, och sådana kan man inte kvantifiera. Vad man kan ”mäta” är hur många människor som kommer in i en församlingsgemenskap, som stannar i den över flera år, och som växer i tro och överlåtelse. Det kräver ett tidsspann på åtminstone fem år och uppåt för att kunna se effekterna, men det är väl i stort sett den enda parametern man kan använda för att ”mäta” resultat.

Varför är jag skeptisk egentligen? Varför kan jag inte bara vara glad och applådera tillsammans med alla andra? Jag brukar säga att det inte blir kul när alla står och klappar i händerna åt samma sak – någon måste ju agera ”motvalls käring” och det kan jag gärna göra. Men på ett djupare plan ligger en övertygelse om att arenaevenemang som Awakening inte gör någonting för att påverka kulturen i stort.

Sverige är ett post-sekulärt land. Under hela 1900-talet genomgick Sverige en sekulariseringsprocess där den kristna tron undanträngdes från det offentliga till det privata, och där all typ av andlighet successivt misstänkliggjordes och likställdes med rappakalja. Den processen följde ett internationellt intellektuellt mönster. Egentligen har processen pågått åtminstone sedan upplysningstiden på 1700-talet, och gradvis har idéerna från upplysningstiden fått genomslag i offentligheten. (Lägg emellertid märke till att jag inte vill svartmåla upplysningstiden i sin helhet. Det ryms både goda och dåliga aspekter av epoken.)

Att vända denna trend är högst angeläget, ja, det är kyrkans största utmaning i början av det tjugoförsta århundradet. Man måste emellertid förstå att den kristna kyrkvans nuvarande belägenhet är ett resultat av intellektuella strömningar från de senaste 250 åren. Det är viktigt att betona att vårt postsekulära samhälle är ett resultat av intellektuella strömningar, eftersom det säger något om hur vi bör sköta vårt evangeliserande arbete.

Jag förstår att många läsare invänder och tänker att jag intellektualiserar för mycket. Om människor får se Guds rike komma med Andens kraft kommer de att överbevisas och övertygas. Jag förstår det, och givetvis kan Gud göra vad som helst, men människan är både kropp och ande, både förnuft och hjärta, och så är det också med samhället. Därför måste vårt arbete rikta sig både till hjärta och till hjärna.

För att återigen nå Sverige med evangeliet menar jag att vi behöver arbeta troget i församlingarna, samt komplettera det arbetet med strategiska satsningar i offentligheten där den kristna trons trovärdighet försvaras och förklaras med kärlek och integritet.

Jag avslutar inlägget med att påpeka att jag inte vill slå ner modet på någon och säga att människors insatser är meningslösa. Gud är god och kan göra vad han vill. Däremot skulle jag gärna vilja få till ett samtal om hur vi på bästa sätt kan tala till den sekuläre svensken och vilka vägar som är de mest framkomliga. Det får räcka för nu. Kom gärna med din respons!

Taggar: , ,
Publicerad i (Helt vanliga) blogginlägg

#MeToo, part two (+ reformationen)

I mitt förrförra blogginlägg skrev jag om nätkampanjen #MeToo och försökte ge teologiska perspektiv på problemet. Det har gått en dryg vecka sedan det inlägget och den mediala rapporteringen har inte avtagit. Tvärtom har den fortsatt och lett till djupare granskningar av kulturen inte minst på kulturinstitutioner i landet. I det här inlägget tänkte jag dela ytterligare några reflektioner samt knyta samman kampanjen med reformationsjubileet.

Vems rätt till vems person?

Vilket problem är det som synliggörs i de sexuella övergreppen och kränkningarna? Jag skulle vilja säga att det är gränslösheten. Människor får för sig att de har rätt att behandla sin nästa som sin egendom. Det handlar inte bara om föreställningen att jag har rätt till en annan människas kropp, för verbala kränkningar riktar sig inte till kroppen, utan till hela hennes person.

Särskilt tydligt blir detta när maktbalansen är skev. När en människa tror sig vara skyddad av sin roll som överordnad, blir det ännu lättare för denne att tro sig komma undan med att hantera den andre som sin egendom.

Det är inte Guds perspektiv utan den ondes. I Bibeln är gränserna skarpa och tydliga. Det finns en tydlig åtskillnad mellan mitt och ditt som måste respekteras. Jag kan aldrig äga en annan människa. Jag äger inte ens mig själv. Livet, min nästa och jag själv är en gåva från Gud som jag förvaltar. Det är därför de tio budorden sätter så starka gränser för lögner, äktenskapsbrott och stöld.

Yttre och inre bilder

Djävulen, däremot, älskar att härska, manipulera och att erövra, och han har en liten allierad i varje människas hjärta. Därför måste vi dagligen göra motstånd mot honom.

Det slog mig i förra veckan när jag skrev det tidigare inlägget. Jag kollade min mail och såg att jag hade fått ett nyhetsbrev från ett brittiskt magasin, Esquire, som skriver om stil och herrmode. Det är ingen sådan där mix-tidning mellan ”avklätt och påklätt” utan den fokuserar på stil, men i just det här nyhetsbrevet hade de en bild på en halvnaken Penelope Cruz. Bilden triggar min vilja att äga den jag ser, som är svår att komma ifrån. Man kan avsäga sig modetidningars nyhetsbrev men det är svårt att värja sig mot all sexualiseringen av det offentliga rummet. Underklädes- och parfymreklam är särskilt sexualiserade och syns dessutom på offentliga reklamplatser.

Jag menar inte att vara moralist, men bilderna gör någonting med oss. När vi ser en människa avklädd och/eller sexualiserad, på en stillbild eller i en rörlig bild, får vi en typ av ägarskap i förhållande till personen. Bilden och upplevelsen av den är vår egen. Vi gör vad vi vill med bilden i vårt inre, och du kan inte kontrollera vad jag gör med bilden.

Det är givetvis ”bättre” att kränka människan i sitt inre än att göra det fysiskt, men det är egentligen bara olika steg på samma trappa.

Det är samma sak som när jag låter blicken svepa över en man eller kvinnas kropp på stan och värderar dennes kroppsformer. Jag inbillar mig att jag äger rätten till dennes person.

Länge leve kyskheten!

Vad gör vi egentligen för att komma framåt? Jag tror att Bibelns undervisning är nödvändig. Budorden säger tydligt till oss att inte bryta en annan människas äktenskap, och Jesus förtydligar i Bergspredikan att vi inte ens har rätt att sexualisera den andre i vårt inre. Såväl den inre som den yttre kyskheten måste bli norm. Dessförinnan kommer vi inte att se någon reell förändring.

Nu tänker du säkert att jag är pryd in absurdum och att de allra flesta förstår att göra skillnad på vad som händer i huvudet och vad som händer i den fysiska relationen till en annan. Men är det inte just den myten #MeToo slår hål på? Väldigt många förstår faktiskt inte skillnaden.

Det är klart, att i fullt dagsljus, när man är alldeles nykter och omgiven av andra människor som ser och hör vad jag gör och säger – då är risken liten för övergrepp. Problemet uppstår ju när en av de parametrarna är utsuddade. Vi är ensamma. Eller jag är inte nykter. Jag är i maktövertag och kan komma undan … o.s.v. Om jag har tillåtit mig att äga bilden av dig i min ensamhet är risken större att jag tror mig äga dig i när vi är ensamma tillsammans.

Att reformera hjärtat

Idag är det 500 år sedan Martin Luther offentliggjorde sina 95 teser om den kristna tron. Den första tesen är lika aktuell idag som den var då:

När vår Herre och Mästare Jesus Kristus sade, ”Omvänd er”, ville han att hela den troendes liv skulle vara ett liv i omvändelse.

Vad Luther talar om i den första tesen är att människan varje dag måste vända sig bort från synden i sitt liv, och ta emot Guds nåd och barmhärtighet. Det gäller också i förhållande till #MeToo.

Samma drivkrafter finns i mig som finns i de som idag står anklagade för att begå sexuella övergrepp och kränkningar. Det är bara ett stort mått av Guds nåd, och en daglig kamp, som gör att jag lägger band på mig både i det avseendet men också i många andra. Så är det hos varje människa. Vissa kamper är lättare och andra är svårare. För vissa är pornografi en svår kamp, för andra att tygla sin vrede. För vissa är det en svår kamp att tala sanning, för andra tala gott om andra. O.s.v.

Det som först av allt behöver reformeras är hjärtat, och det kan bara Guds Ande reformera. Vad jag skrev i det förra inlägget stämmer fortfarande: Gud vill återskapa mänskligheten så att hon vill det Gud vill och så att det återigen råder harmoni i relationen mellan könen. Men det är bara Gud som kan åstadkomma den reformationen.

I väntan på att den slutgiltiga reformationen kommer får vi, i tro på Guds barmhärtighet, låta hela våra liv vara ett liv i omvändelse. Ad Maiorem Dei Gloriam.

Publicerad i (Helt vanliga) blogginlägg

Ett år efter Awakening Europe Scandinavia

Vadå?

I helgen är det precis ett år sedan konferensen ”Awakening Europe” hölls i Stockholm och på Friends Arena. Mottot för helgen var ”Disturb the normal” och målet för hela Awakening-rörelsen är ”100 miljoner själar” i Europa. Konferensen gavs relativt stor uppmärksamhet i svenska kristna tidningar och tiotusentals människor besökte konferensen.

Inför konferensen skrev jag ett försiktigt kritiskt/skeptiskt inlägg på predikantbloggen där jag förklarade varför jag var skeptisk till evenemanget och särskilt till retoriken kring det. Blogginlägget resulterade dessutom i en kort intervju i tidningen Dagen där jag försökte utveckla mina synpunkter.

Jag fick mycket respons på inlägget och på intervjun och det var många som delade sina erfarenheter och reflektioner, vilket gav ett bredare och rikare perspektiv på frågan. Min kritik kvarstod och gör det ännu. Jag läser på nytt Dagens rapportering från helgen och inser att jag inte riktigt tror på strategin. Ett sekulariserat Europa måste bemötas intellektuellt, medan mitt intryck av Awakening var att det var kulturellt okänsligt. Det leder mig emellertid över till syftet med det här inlägget.

Ett år senare

Även om jag personligen inte tilltalades av arrangemanget och hade kritiska synpunkter, försökte jag vara tydlig med att mitt perspektiv givetvis inte är det enda och att det kan finnas mycket som jag har missat. Gud kan ju arbeta på många fler sätt än de som jag personligen tänker på.

Därför vore det utomordentligt intressant att få höra era berättelser om vad som har hänt ett år efter Awakening. Jag vill be dig som läser detta att skriva ett mail till mig och berätta om hur du ser på resultatet av Awakening ett år senare. Hur påverkade konferensen dig personligen, dina vänner som du tog med, din församling, din omgivning …? Jag vill höra alla typer av berättelser, såväl de glada och framgångsrika som de mer ledsna eller likgiltiga.

Min tanke är att samla in ett gäng berättelser och att sedan skriva en sammanfattande och avslutande text om att väcka Europa.

Jag ser fram mot att höra från dig!

Taggar: , , ,
Publicerad i (Helt vanliga) blogginlägg