Välkommen till vår blogg!

Här kan du följa vårt arbete och delta i ett pågående teologiskt och pastoralt reflekterande utifrån saker vi läser, pratar om och arbetar med. Välkommen att kommentera och tycka till!

Äktenskap, gemenskap och Libris antologi – del 2

I mitt förra inlägg kommenterade jag de teologiska aspekterna av bokförlaget Libris två nya böcker om homosexualitet i frikyrkan, och gav perspektiv på varför en traditionell tolkning av Bibelns äktenskapssyn fortfarande är den mest trovärdiga.

Även om man kan acceptera mina argument med sitt intellekt, kan det vara desto svårare att acceptera dem emotionellt. Anton Lundholms berättelse (Välkommen in i min garderob) är på många sätt gripande. Den gav mig mycket att tänka på vad gäller hur vi själavårdar dem som brottas med sin sexualitet och hur vi förklarar Guds goda vilja för dem, även om vi inte kan råda dem att gå in i en homosexuell relation.

I det här inlägget vill jag reflektera över just dessa frågor och särskilt diskutera (den protestantiska) kyrkans upptagenhet med äktenskap, samt behovet av nära gemenskaper i kyrkan där man delar bostad, vardag och lärjungaskap. Återigen blir det en längre text, där jag först kommer att skriva utförligt om hur livets mening inte kan likställas med äktenskapet, och först mot slutet kommer jag till de praktiska tillämpningarna av mitt resonemang. Läs mer ›

Taggar: , , , , , ,
Publicerad i (Helt vanliga) blogginlägg

Äktenskap, gemenskap och Libris antologi – del 1

För några veckor sedan gav bokförlaget Libris ut två böcker (en självbiografi Välkommen in i min garderob av Anton Lundholm, och en antologi Välkomna varandra! Bejakande perspektiv på homosexualitet i frikyrkan av Tomas Poletti Lundström (red.)) med det uttalade syftet att ändra frikyrkornas syn på äktenskap och sexualitet (”Libris vill väcka debatt …” Dagen, 2017-10-24).

På tidningen Dagens kultursidor publicerades sedan ett antal debattartiklar där ämnet diskuterades ur olika synvinklar. Mycket klokt har redan skrivits i frågan (Olof Edsinger skriver för Svenska Evangeliska Alliansen och ger referenser till vidare läsning), men här kommer ändå några reflektioner från mig i två rubriker och två inlägg: i det första inlägget diskuterar jag äktenskapet och i det andra inlägget diskuterar jag den kristna gemenskapen. Läs mer ›

Taggar: , , , , , ,
Publicerad i (Helt vanliga) blogginlägg

Work songs

Arbete utgör en betydande och avgörande del av vårt liv: det påverkar vår kalender, hur vi relaterar till andra och hur vi ser på oss själva. Genom att lyfta upp arbetsplatsen och själva arbetet i sig i predikningar, samt genom att göra ”nedslag i vardagen” på vår lärjungaskola VARDag försöker vi i Roseniuskyrkan uppmärksamma att arbete också är teologiskt. Arbete har med Gud att göra.

Detta jubileumsår tål det också att sägas att Martin Luther och de andra reformatorerna såg som en av sina viktiga uppgifter att förändra den rådande synen på arbete i dåtidens Europa, där man skiljde på andligt och sekulärt arbete så att endast det första ansågs ha något värde inför Gud. Ett av Luthers exempel är att bonden och bagaren genom sitt arbete utgör Guds svar på hans folks böner ”ge oss idag vårt dagliga bröd.”

En av utmaningarna när det gäller att lyfta fram vardagslivets och i synnerhet arbetets plats i livet med Gud är att hitta musik som kompletterar vad man förmedlar i form av undervisning. Det finns helt enkelt ganska ont om sånger om arbete (rätta mig gärna om jag har fel!).

Därför är det oerhört roligt och bra att musikprojektet Porter’s Gate nyligen har gett ut albumet ”Work Songs” (finns även på Spotify). Albumet har 13 spår som visar upp en teologi med kropp, med förankring i livet här i världen, i livet mellan 8-17 måndag till fredag. Jag tycker det är väl värt att lyssnas och sjungas!

Ett av mina favoritspår hittills är ”Day by Day,” där bl a. kypares, lärares, advokaters, och sjuksköterskors arbete beskrivs som en del av Guds verk i världen. Det är så personligt, så jordnära och mycket vacker.

På ett personligt plan är det också kul att min vän från Covenant Seminary, Craig Harris, skrivit en av sångerna, ”We Labor Unto Glory,” som framförs av bl a. Josh Garrels.

Publicerad i (Helt vanliga) blogginlägg, Hittat på internet, Personligt

Ett år efter Awakening – del 2

I förra veckan efterlyste jag berättelser om vad som har hänt sedan Awakening Europe i Stockholm. Jag fick ingen respons, men det visade sig att tidningen Dagen också var på g med en uppföljning. Det resulterade i ett helsidesuppslag i dagens tidning (jag tror emellertid att innehållet endast är tillgängligt för prenumeranter) där jag fick vara med på ett hörn.

Jag var skeptisk före och efter helgen och jag är det fortfarande. Jag är inte skeptisk mot människors engagemang och inte mot längtan att se människor vända sig till Jesus. Den längtan delar vi. Däremot är jag tveksam till om ett arenaevenemang som Awakening åstadkommer särskilt mycket när det gäller att omvända människor till Jesus.

Det är omöjligt att mäta effekten av olika satsningar. När man arbeta i vinstdrivande företag kan man mäta hur många som köper en produkt, hur många nya kunder man får, eller hur det går med vinsten, men så fungerar det inte med Guds rike. Kyrkan arbetar ju med människors tro och hjärtan, och sådana kan man inte kvantifiera. Vad man kan ”mäta” är hur många människor som kommer in i en församlingsgemenskap, som stannar i den över flera år, och som växer i tro och överlåtelse. Det kräver ett tidsspann på åtminstone fem år och uppåt för att kunna se effekterna, men det är väl i stort sett den enda parametern man kan använda för att ”mäta” resultat.

Varför är jag skeptisk egentligen? Varför kan jag inte bara vara glad och applådera tillsammans med alla andra? Jag brukar säga att det inte blir kul när alla står och klappar i händerna åt samma sak – någon måste ju agera ”motvalls käring” och det kan jag gärna göra. Men på ett djupare plan ligger en övertygelse om att arenaevenemang som Awakening inte gör någonting för att påverka kulturen i stort.

Sverige är ett post-sekulärt land. Under hela 1900-talet genomgick Sverige en sekulariseringsprocess där den kristna tron undanträngdes från det offentliga till det privata, och där all typ av andlighet successivt misstänkliggjordes och likställdes med rappakalja. Den processen följde ett internationellt intellektuellt mönster. Egentligen har processen pågått åtminstone sedan upplysningstiden på 1700-talet, och gradvis har idéerna från upplysningstiden fått genomslag i offentligheten. (Lägg emellertid märke till att jag inte vill svartmåla upplysningstiden i sin helhet. Det ryms både goda och dåliga aspekter av epoken.)

Att vända denna trend är högst angeläget, ja, det är kyrkans största utmaning i början av det tjugoförsta århundradet. Man måste emellertid förstå att den kristna kyrkvans nuvarande belägenhet är ett resultat av intellektuella strömningar från de senaste 250 åren. Det är viktigt att betona att vårt postsekulära samhälle är ett resultat av intellektuella strömningar, eftersom det säger något om hur vi bör sköta vårt evangeliserande arbete.

Jag förstår att många läsare invänder och tänker att jag intellektualiserar för mycket. Om människor får se Guds rike komma med Andens kraft kommer de att överbevisas och övertygas. Jag förstår det, och givetvis kan Gud göra vad som helst, men människan är både kropp och ande, både förnuft och hjärta, och så är det också med samhället. Därför måste vårt arbete rikta sig både till hjärta och till hjärna.

För att återigen nå Sverige med evangeliet menar jag att vi behöver arbeta troget i församlingarna, samt komplettera det arbetet med strategiska satsningar i offentligheten där den kristna trons trovärdighet försvaras och förklaras med kärlek och integritet.

Jag avslutar inlägget med att påpeka att jag inte vill slå ner modet på någon och säga att människors insatser är meningslösa. Gud är god och kan göra vad han vill. Däremot skulle jag gärna vilja få till ett samtal om hur vi på bästa sätt kan tala till den sekuläre svensken och vilka vägar som är de mest framkomliga. Det får räcka för nu. Kom gärna med din respons!

Taggar: , ,
Publicerad i (Helt vanliga) blogginlägg

#MeToo, part two (+ reformationen)

I mitt förrförra blogginlägg skrev jag om nätkampanjen #MeToo och försökte ge teologiska perspektiv på problemet. Det har gått en dryg vecka sedan det inlägget och den mediala rapporteringen har inte avtagit. Tvärtom har den fortsatt och lett till djupare granskningar av kulturen inte minst på kulturinstitutioner i landet. I det här inlägget tänkte jag dela ytterligare några reflektioner samt knyta samman kampanjen med reformationsjubileet.

Vems rätt till vems person?

Vilket problem är det som synliggörs i de sexuella övergreppen och kränkningarna? Jag skulle vilja säga att det är gränslösheten. Människor får för sig att de har rätt att behandla sin nästa som sin egendom. Det handlar inte bara om föreställningen att jag har rätt till en annan människas kropp, för verbala kränkningar riktar sig inte till kroppen, utan till hela hennes person.

Särskilt tydligt blir detta när maktbalansen är skev. När en människa tror sig vara skyddad av sin roll som överordnad, blir det ännu lättare för denne att tro sig komma undan med att hantera den andre som sin egendom.

Det är inte Guds perspektiv utan den ondes. I Bibeln är gränserna skarpa och tydliga. Det finns en tydlig åtskillnad mellan mitt och ditt som måste respekteras. Jag kan aldrig äga en annan människa. Jag äger inte ens mig själv. Livet, min nästa och jag själv är en gåva från Gud som jag förvaltar. Det är därför de tio budorden sätter så starka gränser för lögner, äktenskapsbrott och stöld.

Yttre och inre bilder

Djävulen, däremot, älskar att härska, manipulera och att erövra, och han har en liten allierad i varje människas hjärta. Därför måste vi dagligen göra motstånd mot honom.

Det slog mig i förra veckan när jag skrev det tidigare inlägget. Jag kollade min mail och såg att jag hade fått ett nyhetsbrev från ett brittiskt magasin, Esquire, som skriver om stil och herrmode. Det är ingen sådan där mix-tidning mellan ”avklätt och påklätt” utan den fokuserar på stil, men i just det här nyhetsbrevet hade de en bild på en halvnaken Penelope Cruz. Bilden triggar min vilja att äga den jag ser, som är svår att komma ifrån. Man kan avsäga sig modetidningars nyhetsbrev men det är svårt att värja sig mot all sexualiseringen av det offentliga rummet. Underklädes- och parfymreklam är särskilt sexualiserade och syns dessutom på offentliga reklamplatser.

Jag menar inte att vara moralist, men bilderna gör någonting med oss. När vi ser en människa avklädd och/eller sexualiserad, på en stillbild eller i en rörlig bild, får vi en typ av ägarskap i förhållande till personen. Bilden och upplevelsen av den är vår egen. Vi gör vad vi vill med bilden i vårt inre, och du kan inte kontrollera vad jag gör med bilden.

Det är givetvis ”bättre” att kränka människan i sitt inre än att göra det fysiskt, men det är egentligen bara olika steg på samma trappa.

Det är samma sak som när jag låter blicken svepa över en man eller kvinnas kropp på stan och värderar dennes kroppsformer. Jag inbillar mig att jag äger rätten till dennes person.

Länge leve kyskheten!

Vad gör vi egentligen för att komma framåt? Jag tror att Bibelns undervisning är nödvändig. Budorden säger tydligt till oss att inte bryta en annan människas äktenskap, och Jesus förtydligar i Bergspredikan att vi inte ens har rätt att sexualisera den andre i vårt inre. Såväl den inre som den yttre kyskheten måste bli norm. Dessförinnan kommer vi inte att se någon reell förändring.

Nu tänker du säkert att jag är pryd in absurdum och att de allra flesta förstår att göra skillnad på vad som händer i huvudet och vad som händer i den fysiska relationen till en annan. Men är det inte just den myten #MeToo slår hål på? Väldigt många förstår faktiskt inte skillnaden.

Det är klart, att i fullt dagsljus, när man är alldeles nykter och omgiven av andra människor som ser och hör vad jag gör och säger – då är risken liten för övergrepp. Problemet uppstår ju när en av de parametrarna är utsuddade. Vi är ensamma. Eller jag är inte nykter. Jag är i maktövertag och kan komma undan … o.s.v. Om jag har tillåtit mig att äga bilden av dig i min ensamhet är risken större att jag tror mig äga dig i när vi är ensamma tillsammans.

Att reformera hjärtat

Idag är det 500 år sedan Martin Luther offentliggjorde sina 95 teser om den kristna tron. Den första tesen är lika aktuell idag som den var då:

När vår Herre och Mästare Jesus Kristus sade, ”Omvänd er”, ville han att hela den troendes liv skulle vara ett liv i omvändelse.

Vad Luther talar om i den första tesen är att människan varje dag måste vända sig bort från synden i sitt liv, och ta emot Guds nåd och barmhärtighet. Det gäller också i förhållande till #MeToo.

Samma drivkrafter finns i mig som finns i de som idag står anklagade för att begå sexuella övergrepp och kränkningar. Det är bara ett stort mått av Guds nåd, och en daglig kamp, som gör att jag lägger band på mig både i det avseendet men också i många andra. Så är det hos varje människa. Vissa kamper är lättare och andra är svårare. För vissa är pornografi en svår kamp, för andra att tygla sin vrede. För vissa är det en svår kamp att tala sanning, för andra tala gott om andra. O.s.v.

Det som först av allt behöver reformeras är hjärtat, och det kan bara Guds Ande reformera. Vad jag skrev i det förra inlägget stämmer fortfarande: Gud vill återskapa mänskligheten så att hon vill det Gud vill och så att det återigen råder harmoni i relationen mellan könen. Men det är bara Gud som kan åstadkomma den reformationen.

I väntan på att den slutgiltiga reformationen kommer får vi, i tro på Guds barmhärtighet, låta hela våra liv vara ett liv i omvändelse. Ad Maiorem Dei Gloriam.

Publicerad i (Helt vanliga) blogginlägg

Ett år efter Awakening Europe Scandinavia

Vadå?

I helgen är det precis ett år sedan konferensen ”Awakening Europe” hölls i Stockholm och på Friends Arena. Mottot för helgen var ”Disturb the normal” och målet för hela Awakening-rörelsen är ”100 miljoner själar” i Europa. Konferensen gavs relativt stor uppmärksamhet i svenska kristna tidningar och tiotusentals människor besökte konferensen.

Inför konferensen skrev jag ett försiktigt kritiskt/skeptiskt inlägg på predikantbloggen där jag förklarade varför jag var skeptisk till evenemanget och särskilt till retoriken kring det. Blogginlägget resulterade dessutom i en kort intervju i tidningen Dagen där jag försökte utveckla mina synpunkter.

Jag fick mycket respons på inlägget och på intervjun och det var många som delade sina erfarenheter och reflektioner, vilket gav ett bredare och rikare perspektiv på frågan. Min kritik kvarstod och gör det ännu. Jag läser på nytt Dagens rapportering från helgen och inser att jag inte riktigt tror på strategin. Ett sekulariserat Europa måste bemötas intellektuellt, medan mitt intryck av Awakening var att det var kulturellt okänsligt. Det leder mig emellertid över till syftet med det här inlägget.

Ett år senare

Även om jag personligen inte tilltalades av arrangemanget och hade kritiska synpunkter, försökte jag vara tydlig med att mitt perspektiv givetvis inte är det enda och att det kan finnas mycket som jag har missat. Gud kan ju arbeta på många fler sätt än de som jag personligen tänker på.

Därför vore det utomordentligt intressant att få höra era berättelser om vad som har hänt ett år efter Awakening. Jag vill be dig som läser detta att skriva ett mail till mig och berätta om hur du ser på resultatet av Awakening ett år senare. Hur påverkade konferensen dig personligen, dina vänner som du tog med, din församling, din omgivning …? Jag vill höra alla typer av berättelser, såväl de glada och framgångsrika som de mer ledsna eller likgiltiga.

Min tanke är att samla in ett gäng berättelser och att sedan skriva en sammanfattande och avslutande text om att väcka Europa.

Jag ser fram mot att höra från dig!

Taggar: , , ,
Publicerad i (Helt vanliga) blogginlägg

#metoo

De senaste dagarna har hashtagen #metoo synts överallt i sociala medier. Mina vänner, nya och gamla, har skrivit längre eller kortare inlägg på Facebook (det enda sociala medium jag använder) med taggen, och det gör ont i hjärtat. Sexuella trakasserier, ~kränkningar och ~övergrepp kan se väldigt olika ut och lämna olika djupa sår, men oavsett hur de enskilda fallen ser ut visar kampanjen hur omfattande problemet är.

Här följer en längre reflektion över relationen mellan män och kvinnor, över Bibelns beskrivning av människans djupaste problem samt ett försök att visa på en väg framåt.

Från Eden till Ego

Hur har det egentligen blivit så här? Kanske ska man hellre ställa frågan: har det någonsin varit annorlunda? I Bibelns två första kapitel får vi en bild av hur världen var innan människan korrumperades. Då var mannen och kvinnan jämlika varandra. Sexuella övergrepp eller ~kränkningar fanns inte och människorna kunde gå omkring nakna inför varandra utan att behöva vara rädda. Det rådde harmoni.

Efter syndafallet förändras dynamiken mellan mannen och kvinnan och mannen intar en mer auktoritär roll. Människans vilja förvrids från att vara inriktad på att ära Gud och att tjäna sin nästa, till att sätta sin egen vilja och sitt ”jag” i centrum. Självcentreringen är roten till så mycket av världens ondska, och genom hela mänsklighetens historia ser vi hur historien är fylld av människors övergrepp gentemot varandra. Bibelns, såväl som hela mänsklighetens, historia vittnar om hur #metoo har följt kvinnor i alla tider, länder och kulturer. Vår vilja att äga, utöva makt och att kontrollera är stor och destruktiv.

Israel skulle vara annorlunda

Även i Israels historia är exemplen legio på kvinnor som har fått utstå sexuella övergrepp och kränkningar. (Vad jag vet finns det dessutom åtminstone ett exempel på en man som blir utsatt för detsamma, Josef i 1 Mosebok 39, vers 6-20.)

Det är dock värt att lägga märke till hur övergreppen aldrig godkänns i Israel – inte ens när det är kungen som handlar.

Tänk på historien om kung David. Han var Israels mäktigaste kung och när han en dag fick syn på sin generals hustru såg han helt enkelt till att lägga beslag på henne. Sett till de omkringliggande kulturerna var det ingenting märkvärdigt med det. I Egypten eller Babylonien etc. sågs kungen som Gud själv eller eventuellt som Guds avbild. Kungens vilja var rikets lag.

Men i Israel var det annorlunda. (Se den fina videon från The Bible Project om människan som Guds avbild.) Det spelade ingen roll vad kung David ville. Han hade brutit mot Guds lag och därför kom en profet som anklagade David för att ha gjort fel, och David omvände sig. I Israel gällde lagen till och med kungen. Inför Gud var alla jämlika.

Kyrkan kan vara annorlunda

Gång på gång misslyckas emellertid Guds folk, och varje annan människa med för den delen, kapitalt med att leva ut denna jämlikhet. Problemet sitter inte huvudsakligen utvärtes i strukturer utan invärtes i synden. Så länge hjärtat är korrumperat kommer problemet att bestå och nya #metoo-kampanjer att behövas.

Gud vill emellertid vända trenden och har arbetat med det ända sedan syndafallet. Gud sa genom profeten Hesekiel (omkring 600-talet f.Kr.):

Jag skall ge dem ett och samma hjärta, och en ny ande skall jag lägga i deras bröst. Jag skall ta bort stenhjärtat ur deras kropp och ge dem ett hjärta av kött, för att de skall vandra efter mina stadgar och hålla mina bud och följa dem. De skall vara mitt folk, och jag skall vara deras Gud. (Kapitel 11, vers 19-20.)

Det är detta som händer i det kristna dopet (se de filmerna om Lagen och Den helige Ande):

I honom blev ni också omskurna, inte med människohand utan med Kristi omskärelse, när ni avkläddes er syndiga natur och begravdes med honom i dopet. I dopet blev ni också uppväckta med honom genom tron på Guds kraft, han som uppväckte honom från de döda. (Kolosserbrevet 2, vers 11-12.)

Guds mål har ända från början varit att skapa en ny mänsklighet, där människans vilja till dominans och ägande byts i glädje och tacksamhet och respekt gentemot varje annan människa.

I den nytestamentliga kristna kyrkan var relationerna mellan könen annorlunda än i den omkringliggande kulturen. (Du kan läsa mer om det i det här blogginlägget.) När Paulus skriver till församlingen i Galatien, ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus” (Galaterbrevet 3, vers 28), var det ett radikalt påstående. Och är det fortfarande.

En väg framåt

Det har väl sällan blivit tydligare än genom #metoo hur närvarande och destruktiv synden är i våra liv. De sexuella övergreppen och kränkningarna är ju ett utlopp för vår vilja att äga andra människor och att dominera dem. Jag sörjer att jag själv är en del av problemet. Inte främst för att jag är man men för att jag är människa. Jag har också viljan i mig att äga och dominera. När jag var yngre accepterade jag den viljan på ett annat sätt än jag gör idag, men varje dag är ju en kamp mot de destruktiva krafterna i hjärtat.

Gud erbjuder en väg ut ur hjärtats inkrökthet och till upprättade relationer. Den vägen går genom dopet och tron. Jag förstår att du tänker att kyrkan sannerligen inte är fri från skuld, och det är sant, men det förtar inte kraften i den bibliska visionen: en nyskapad mänsklighet där relationerna på nytt är helade.

Taggar: , , ,
Publicerad i (Helt vanliga) blogginlägg

Varför har vi inte fler evangelisationssatsningar?

I helgen som gick hade vi församlingsläger med Roseniuskyrkan. Det blev en fin helg då vi fick lära känna varandra bättre och fick tid till undervisning med mera. På lördagseftermiddagen kunde man delta i ett av flera seminarier och jag ledde ett samtal om Roseniuskyrkan utifrån förklaringen till vår vision. Det blev ett mycket givande samtal och en av frågorna som kom upp handlade om evangelisation.

I förklaringen till den första punkten, ”Jesus i centrum”, skriver vi:

 Drivna av Guds kärlek vill vi därför be och arbeta för att fler ska få höra och ta emot evangelium.

Och så lyftes frågan varför Roseniuskyrkan inte gör mer, eller varför det inte syns tydligare, att vi vill att fler ska komma till tro. Det är en mycket rimlig fråga, men det finns ett viktigt skäl till att vi inte ”gör mer”, som det kan vara värt att förklara.

Att nå utanför bubblan

Ganska omgående sedan jag och Martin hade börjat vårt arbete i kyrkan, hösten 2011, insåg vi att vi omöjligt kunde vara församlingens missionärer. Martin arbetade deltid i kyrkan och deltid på den kristna studentorganisationen Credo, och jag arbetade deltid i kyrkan och deltid ideellt för vår ungdomsorganisation samt att jag studerade deltid hemifrån. Vi träffade inte särskilt många människor utanför den kristna sfären. Däremot satt det ett antal människor i kyrkbänken varje söndag som levde i samhället och som hade ett antal kontakter med vanliga sekulära svenskar.

Därför tänkte vi att vår främsta uppgift måste vara att utrusta församlingen till att vara kyrkans missionärer. Paulus skriver i Efesierbrevet 4:

Och han gav några till apostlar, andra till profeter, andra till evangelister och andra till herdar och lärare, för att utrusta de heliga till att fullgöra sin tjänst att bygga upp Kristi kropp tills vi alla når fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son, som en fullvuxen man med ett mått av mognad som motsvarar Kristi fullhet.

Just detta att ”utrusta de heliga” har varit viktig för mig personligen i arbetet med kyrkan, och den tanken har burit oss under de följande åren.

Församlingen som missionär(er)

Idag är vi mellan ca 70-90 vuxna på en söndagsgudstjänst. Låt säga att vi har i snitt 30 personer i vår omgivning – via arbete, barnens skola och aktiviteter, studier, grannskap, gym m.m. – som vi möter i veckan och kan växla ett ord djupare än ”hej” (jag tror att det är lågt räknat, men vi låter det vara så). Det innebär att Roseniuskyrkan i snitt möter 2 500 personer i veckan, varje vecka, och det finns en relation mellan Roseniuskyrkan och var och en av dessa 2 500 personer.

Livet levs i vardagen och vardagen är skapad av Gud. Därför måste vi uppmärksamma vardagen i kyrkan och utrusta varandra att ta vara på vardagen på ett meningsfullt sätt. Under de senaste sex åren har vi på olika sätt försökt göra det. VARDag är ett konkret exempel på hur vi arbetar med att ge hjälp att knyta samman vardagsliv och lärjungaskap. Vi har haft temadagar som har handlat om att vara en växande församling, att förvalta gåvor, att leva som kyrka i vardagen etc. (På ELM:s årskonferens i juni i år hade jag ett föredrag om detta. Här hittar du föredraget om du letar dig ner till söndag eftermiddag, ”Kortföredrag om Sverigemission”.) Dessutom är hemgrupperna viktiga eftersom de skapar en mötesplats i vardagen där vi i en mindre gemenskap får dela tron, vänskapen och bönen.

Dessutom har vi varit försiktiga med att starta aktiviteter som bokar upp vardagskvällarna. Någon vardagskväll i veckan klarar man av att ha uppbokad, men det måste finnas tid att odla relationer till sekulära vänner. Barnens fritidsaktiviteter, gymet, en kör, eller bara att bjuda hem en kollega. Allt sådant måste man ha tid för eftersom det är där vi har vårt missionsfält. Innanför kyrkans väggar kan vi inte missionera och vi kan inte sitta i kyrkan och slå vakt om det ena fåret när det finns 99 ofunna får utanför kyrkans väggar.

Gudstjänsten

Det viktigaste vi har gjort har troligtvis varit gudstjänsten. Gudstjänsten är navet för vårt liv. Utan gudstjänsten finns inte Roseniuskyrkan. Gudstjänsten är huvudsakligen till för församlingen, men det måste ändå vara möjligt och tänkbart att ta med sig en vän eller arbetskamrat till kyrkan. Därför har vi ansträngt oss för att tala som om det alltid sitter en ny människa i bänken, som aldrig förut har varit på en gudstjänst. Vi lyckas inte alltid, men man ska inte känna sig dum när man sitter på en gudstjänst i Roseniuskyrkan eller känna att man inte hör hemma eftersom alla andra verkar känna varandra sedan barnsben.

Det kändes lite konstigt att hälsa den välkommen som aldrig förut hade varit i Roseniuskyrkan, när samliga jag såg framför mig hade varit i Roseniuskyrkan längre än jag själv, men efter några år verkar det ha gett resultat. Idag, sex år senare, är det mer vanligt att jag ser ett nytt ansikte på en gudstjänst än att alla redan är kända.

Vi har inte sänkt trösklarna vad gäller liturgi, sånger eller innehåll i predikan. Det är klassisk kristen tro som förmedlas, men jag tror att ramarna för gudstjänsten är så pass ”förlåtande” att det inte stöter bort människor. Dessutom är det en strategiskt alldeles central punkt att huvudsakligen arbeta för att medlemmar ska ta med sig sina vänner: då finns det någon den nya kan fråga i efterhand.

Avslutning och fortsättning

Samtidigt finns det givetvis mycket kvar för oss att göra. Vi skulle behöva komma igång med en Alphakurs el dyl rätt så snart. Även om vi har en tydlig tanke med att inte dra igång en massa aktiviteter, måste det finnas en plan för hur vi ska ta hand om dem som faktiskt kommer nya till vår gemenskap och inte känner till kristen tro sedan tidigare. Dessutom behöver vi bli bättre på att få in människor i hemgrupper, o.s.v.

Det finns alltid mer att göra, men detta är några reflektioner över varför vi gör som vi gör i Roseniuskyrkan. Kommentera gärna och tyck till!

Taggar: , , , , , ,
Publicerad i Personligt

Etik i en personlig värld

Som jag nämnde i mitt lilla uppstartsinlägg här om dagen, så studerar jag en kurs i etik denna termin.

Inledningen till kursen, innan vi kommer till huvudstoffet som är centrerat kring de 10 budorden, har på många sätt kretsat kring vilken skillnad det gör för etik att vi lever i en personlig värld. Den kristna tron och livsåskådningen börjar ju där, att världen har sitt upphov i en personlig Gud. Den yttersta grunden för tillvaron är inte materien eller någon av naturens krafter, inte heller ett allomfattande och odefinierbart enda (så som i österländsk panteism), utan ”Någon som tänker, talar, känner, älskar och handlar med ett syfte” (John Frame).

En opersonlig syn på världen tenderar alltid att reducera det personliga i människan. Våra tankar, idéer, önskningar och motiv är i slutändan inte i linje med tillvarons yttersta väsen utan något parentetiskt eller illusoriskt. Antingen finns det inget verkligt slutmål (såsom i västerländsk, ateistisk naturalism av olika slag), eller också består det av personlighetens upplösning och utplåning (såsom panteistisk religion, exempelvis hinduism eller buddhism).

Bibeln kommunicerar en annan världsbild. Det är Guds tanke och ord som både skapat och upprätthåller världen, och världens mål är ett tillstånd där allting relaterats rätt till hans tanke och ord och därmed åtnjuter full blomstring.

Tillbaka till etik: våra motiv, våra handlingar och deras konsekvenser (dessa är de tre dimensioner all etik behandlar) är inte fritt svävande fiktioner utan står i någon relation till Guds karaktär (våra motiv kan efterlikna eller kontrastera hans personlighet), bud (våra handlingar kan uppfylla eller bryta mot hans ord) och plan (konsekvenserna av våra handlingar kan föra Guds plan framåt eller stå emot hans syften).

Detta gör att etik i en kristen värld vår en mer levande och dynamisk karaktär. Att etikens resonansbotten är en levande person gör etik både mer krävande och mer hoppfullt på samma gång. Någon har en distinkt vilja, men kan också forma oss i enlighet med den. Någon håller oss ansvarig, men kan också förlåta. Någon har ett definitivt mål, men kan också leda oss mot det.

När jag trotsar mitt samvete och känner skuld, eller när jag går utöver min plikt och känner glädje över att ha gjort gott har jag med Gud att göra. Det finns en dialog, ett utbyte och en relation därför att tillvaron är laddad med Guds personlighet. Som alltings skapare är han inte bara en gubbe på ett moln, ett slags medspelare i en opersonlig (eller sekulär, om du så vill) värld, utan tillvarons grund. Universum har därför en moralisk textur, det finns moraliska fakta om vad som är gott och ont, rätt och fel, vad som bygger upp och vad som bryter ner.

Ju mer jag tänker på detta, desto mer spännande blir etik, eftersom det går så mycket djupare än opersonliga regler eller individuellt självförverkligande. Det handlar om ett samspel mellan oss och Gud, där vi får sträva efter att likna hans karaktär (helighet, kärlek etc.), efterleva hans ord och längta efter alltings fullbordan enligt hans vilja.

Publicerad i (Helt vanliga) blogginlägg, Läst och reflekterat

Kyrkovalet – det handlar inte om vad jag vill

På söndag, 17/9, är det kyrkoval. I morse (fredag 15/9) slog jag upp DN och såg en stor annons från Svenska kyrkan i tidningen: ”Vad vill du att Svenska kyrkan ska göra?” Sedan gick jag ner till kontoret och förberedde mig för söndagens predikan över 1 Korinthierbrevet 12:12-31, och läste hur Gud har utrustat varje församling med just de människor och gåvor som Gud anser att församlingen behöver för att bäst kunna vittna om Kristus.

Det fick mig att fundera lite över vilken förståelse av kyrkan som kommuniceras i annonsen. Svenska kyrkan är organiserad som en demokratisk förening där varje medlem har rösträtt. Det är ingenting konstigt med det – givetvis ska medlemmarna få lov att göra sina röster hörda – men det uppstår en viss disharmoni när man därifrån tar steget till att säga att det är medlemmen som bestämmer vad kyrkan ska göra.

Varför är det problematiskt? Jo, därför att det ger intrycket att den yttersta makten att bestämma över kyrkan ligger hos medlemmarna. Men om så vore fallet, vore kyrkan inte längre en religiös organisation utan en sekulär.

Kyrkan är inte en medlemsförening som Friskis & Svettis utan gör anspråk på att vara Jesu Kristi händer och fötter på jorden. Inte för att några män på 300-talet tyckte att det vore häftigt att kalla sig själva för Kristi kropp, utan för att det är så Bibeln själv vittnar om kyrkan:

  • Herren är min herde, ingenting skall fattas mig. Psaltaren 23:1
  • Jag [Gud] skall själv söka upp mina får och ta mig an dem. Liksom en herde tar sig an sin hjord när han är bland sina får, som varit skingrade, så skall också jag ta mig an mina får och rädda dem … Hesekiel 34:11-12
  • Jag [Jesus] är den gode herden … Det skall bli en hjord och en herde. Johannes 10:11, 16.
  • ”Saul! Saul! Varför förföljer du mig?” Då frågade han: ”Vem är du, Herre?” Rösten svarade: ”Jag är Jesus, den du förföljer. Apostlagärningarna 9:4-5.
  • Brödet som vi bryter, är det inte gemenskap med Kristi kropp? Eftersom brödet är ett, är vi som är många en enda kropp, för alla får vi del av ett och samma bröd. 1 Korinthierbrevet 10:16-17
  • Och han är huvudet för sin kropp, församlingen. Han är begynnelsen, den förstfödde från de döda, för att han i allt skulle vara den främste. Kolosserbrevet 1:18.

Och jag skulle kunna fortsätta. Vad jag vill peka på är alltså att Bibeln, såväl Gamla som nya testamentet, såväl profeterna och vishetslitteraturen, som evangelierna och breven, vittnar om samma sak: kyrkan är Kristi kropp och Jesus är den som bestämmer.

Frågan inför kyrkovalet borde alltså inte vara:

Vad vill du att Svenska kyrkan ska göra?

utan:

Vad vill Gud att Svenska kyrkan ska göra (och vilken nomineringsgrupp går Guds ärende)?

Vad Gud vill för sin kyrkan kan omöjligt reduceras till tal om kärlek eller diakoni eller kultur eller demokrati. Det kan innefatta allt det, men om inte svaret på frågan söks i Bibeln och i kyrkans tradition riskerar svaret att bli ingenting annat än människors vilja för Gud och inte Guds vilja för människor. (För stöd i Skriften se t.ex. Jesaja 55:10, 2 Timotheosbrevet 1:13, Hebréerbrevet 1:1-2, Judas brev vers 3, o.s.v.)

Vad Gud vill är uppenbart: ”Detta är gott och rätt inför Gud, vår Frälsare, som vill att alla människor ska bli frälsta och komma till insikt om sanningen.
” 1 Timotheosbrevet 2:3-4 (med parallell till Hesekiel 18:23 och 2 Petrusbrevet 3:9). Detta ska kyrkan göra genom att förkunna Guds ord (Romarbrevet 10:17) och genom att ge vidare Guds kärlek i goda gärningar (1 Johannesbrevet 3:18).

Det är inte ett ”konservativt” eller ”liberalt” svar. Det är inte ett svar från ”vänster” eller ”höger”. Guds evangelium bryter igenom alla sådana kategorier och kan både bejaka och utmana aspekter av varje ideologi eller mänskligt påfund. Guds evangelium är en radikal betoning på människans hjälplöshet gällande sin frälsning, och en radikal betoning på Guds gränsöverskridande kärlek till människan.

Bara i troheten till Guds evangelium finns en framkomlig väg för Svenska kyrkan. Rösta för det.

Taggar:
Publicerad i (Helt vanliga) blogginlägg