Välkommen till vår blogg!

Här kan du följa vårt arbete och delta i ett pågående teologiskt och pastoralt reflekterande utifrån saker vi läser, pratar om och arbetar med. Välkommen att kommentera och tycka till!

Om att vara kyrka i storstaden

I början av maj fick jag och Martin besök av en grupp studenter från THS (Teologiska Högskolan Stockholm) som läser en kurs i storstadsteologi. Under kursens gång har de besökt ett flertal kyrkor, med väldigt olika karaktärer, och samtalat med representanterna om hur de är kyrka i sitt sammanhang. Dessutom har de reflekterat över sådant som inte sägs men ändå syns och signalerar någonting, som lokaler, gudstjänstrum, hemsidor, liturgi, med mera.

För vår del är det mycket stimulerande att få reflektera över varför vi gör som vi gör och få tillfälle att kritiskt granska oss själva. Vi läste själva en variant av den här kursen, våren 2012, när vi precis hade börjat i Roseniuskyrkan, och vi tror att erfarenheter från den kursen, tillsammans med läsningen av Timothy Keller’s bok Center Church, har fått betyda mycket för hur vi tänker kring vad det innebär att vara kyrka i storstaden.

Några saker har varit viktiga för oss i arbetet.

  1. Att försöka överbrygga gapet mellan ”kristenliv” och ”vardagsliv”. Det är så lätt att jag tänker och beter mig på ett visst sätt i kyrkan som jag inte skulle göra i vardagen. Det är svårt att sätta fingret på vad jag menar, men det blir lite enklare om jag formulerar det så här: tänk dig att du en dag skulle se en kollega/granne/kurskamrat i kyrkbänken som vid tidigare tillfällen har ställt kritiska frågor till dig om din tro. Jag tror att du genast skulle delta i gudstjänsten med helt annan inställning och verkligen lyssna efter vad som sägs och hur det sägs och inte acceptera religiösa floskler. I vårt sätt att predika och kommunicera försöker vi (med betoning på ”försöker”) visa på hur Bibeln handlar om våra liv, våra problem, i vår tid. Därmed inte sagt att vi försöker göra allting så enkelt som möjligt. Vi vill bevara en rik liturgi eftersom vi tror att liturgin är en god gestaltning av gudstjänsten som människor av olika klasser, kulturer, generationer och språk kan delta i.
  2. Att ta kyrkan till folket och inte folket till kyrkan. Formuleringen är lite tillspetsad, men poängen är att vi så lätt fokuserar på hur vi ska få människor utanför att komma innanför kyrkans väggar att vi helt glömmer bort hur vi ska få människorna i kyrkan att komma utanför kyrkans väggar, med bevarad stolthet över sin tro. Jag och Martin tänker att ”Roseniuskyrkan” inte i första hand syftar på byggnaden på Smala Gränd 5, utan på alla dem som bär vår vision och är medlemmar i vår gemenskap. Det innebär att Roseniuskyrkan är spridd över hela Stockholm sju dagar i veckan, femtiotvå veckor om året. Det är i vardagen som relationer måste byggas och tron delas, om det ska bli någon verklig tillväxt i församlingen.
  3. Att visa hur evangelium svarar på människors verkliga frågor. Det är vår övertygelse att Gud är densamme genom alla tider, och att Gud har talat och fortsätter att tala genom Bibeln. Vi är dessutom övertygade om att människans problem är detsamma i alla tider, även om vi sätter lite olika ord på problemet. Djupast sett handlar problemet om rädsla för döden, fientlighet och misstrogenhet mot Gud, och en oförmåga att av hjärtat göra och vilja det som är verkligt gott. Den kristna tron besvarar dessa problem på ett oöverträffat sätt, men för att nutidsmänniskan ska få hjälp att se undret i evangelium behöver hon få hjälp att tolka sin nutid genom Bibelns stora berättelse. Det anstränger vi oss för att utveckla i vårt arbete.
  4. En fjärde sak är någonting som vi har kommit att tänka på allt mer den senaste tiden. När vi började vår tjänst i Roseniuskyrkan lyfte vi fram kyrkans geografiska läge som en möjlighet och någonting vi ville förvalta. Vi ville att det på något sätt skulle märkas att vi är placerade mitt i city, och i några avseenden tror jag att vi har kommit en bra bit på vägen. Men det finns också vissa avigsidor med storstadsmiljön, och en av de viktigaste är att den ofta är segregerad – i Stockholm är det definitivt på det viset. Den kulturella, sociala och ekonomiska homogeniteten är stark i city, och ska man vara ärlig måste man säga att också Roseniuskyrkan är en tämligen homogen skara. Kyrkan ska inte bara spegla samhället utan också vara en motkultur, och det gäller inte bara vilka åsikter vi har. Det ska också märkas i vilka som är med i vår gemenskap. Det här är någonting vi kommer att behöva prata mer om den kommande tiden!

Det är några av de saker som jag och Martin går och tänker på så här i slutet av maj.

Taggar: , , , , ,
Publicerad i (Helt vanliga) blogginlägg

Vänskap – en bristvara?

För några veckor sedan såg jag en tankeväckande rubrik i SvD: ”Sverige är världens svåraste land att få nya vänner i.” Texten är inte en personlig krönika utan återger ett forskningsresultat. InterNations, ett globalt nätverk för människor som frivilligt lever i ett annat land än sitt hemland (eng. ”expats”) har sammanställt en gigantisk rapport om hur det är att vara ny invånare i olika länder.

En av dimensionerna som redovisas kallas ”Ease of settling in,” alltså hur enkelt det är att komma till rätta eller göra sig hemma i landet. Där noteras att språk inte är ett stort problem i Sverige (plats 15 av 65), men att det står sämre till med vänligheten. När det gäller att få nyinflyttade människor att känna sig välkomna hamnar vi på plats 51, i vänlighet på plats 56, och – mest beklämmande – att faktiskt få nya vänner: plats 65 av 65.

När jag läser detta börjar jag genast undra: är vi dåliga på att erbjuda vänskap specifikt till människor som flyttar hit från andra länder, eller speglar det mer allmänt hur vi relaterar till varandra? Människor som flyttar till Stockholm från andra delar av Sverige, är det lätt för dem att få nya vänner?

Sverige har också flest ensamhushåll i världen. Är detta en del av bilden? Jag vill inte dra snabba eller förenklade slutsatser, men nog är det intressant och värt att fundera över hur det står till med vänskap och gemenskap i vårt land och vår stad.

Roseniuskyrkans vision innehåller orden ”Vi vill…vara ett andligt hem med hjärta för Stockholm.” Inget ensamhushåll alltså, och inte en plats där man bara får ett inledande välkomnande eller generell vänlighet (dessa är såklart viktiga i sig). Nej, vi vill något mer: att vara ett hem. Jag tror vi bör vara måna om och stolta över den biten av vår vision. Jag tror det finns ett behov av stark gemenskap och vänskap här i Stockholm och att vi som Roseniuskyrkan – både när vi ses på Smala gränd och när vi är utspridda över vår stad – kan göra mycket gott om vi är öppna för att ge verklig vänskap.

 

Taggar: , ,
Publicerad i (Helt vanliga) blogginlägg, Hittat på internet

4 Sönd i påsktiden

Publicerad i (Helt vanliga) blogginlägg

Torsdag, april 2018

Tillbakablick

Det är en ganska intensiv period för mig just nu, men efter nästa helg bör det lugna ner sig något. Idag har jag i alla fall en heldag på kontoret och hela förmiddagen tillsammans med Martin.

Vårvintern i kyrkan har varit bra. Vi har haft två kvällsmässor, i januari och mars, och har en tredje i mitten på maj. De tillfällena har varit riktiga oaser av stillhet. I februari hade vi en temadag om förföljda kristna i samarbete med Open Doors och besök av EU-parlamentarikern Lars Adaktusson, och i mars hade vi vår temadag då vi samtalade om karismatik.

 

Såsom i himlen …

Det bästa som händer är kyrkan är emellertid gudstjänsterna. Varje söndag jag får fira gudstjänst i Roseniuskyrkan är jag lika glad, och särskilt när jag får lov att vara i tjänst och predika. Det ligger verkligen något, i bästa mening, himmelskt över gudstjänsten. Jag tänkte på det i morse när jag läste det nya numret av SPT (Svensk Pastoraltidskrift, ett litet teologiskt magasin med teologiska artiklar och utblickar samt predikoutkast och psalmförslag till söndagarna). Där var en artikel om den ortodoxe teologen Alexander Schmemanns syn på kyrkans liturgi, och jag fastnade särskilt för ett stycke där artikelförfattaren kommenterar:

I västlig kyrkotradition har vi en stark tendens att uppfatta liturgin som en nedåtgående rörelse, att Kristus kommer ner till oss, till vårt altare. Våra ”kom-och-var-mitt-ibland-oss-böner” visar på detta. Men Kristus har ju stigit upp till himmelen menar Schmemann och det är dit han kallar oss, det är där rikets måltid äger rum.

Det finns givetvis ett ”både och” i fråga om vad gudstjänsten är, men jag kände mig en aning träffad av beskrivning. Mitt perspektiv ligger nog mer åt ”kom-och-var-mitt-ibland-oss” än ”låt-oss-vara-mitt-ibland-dig”, om man kan säga så. Den gudstjänstfirande gemenskapen är ju ett litet himmelrike på jorden där det finns ett växelspel mellan hur vi lyfts upp till Gud och hur Gud kommer ner till oss. Det är ju ett fantastiskt perspektiv på gudstjänsten!

Vardagliga iakttagelser

Annars har jag de senaste veckorna fortsatt att fundera över böneutropen. Jag och Martin skrev en ny ”Aktuellt ämne-artikel” till tidningen Insidan, och tog då upp frågan, vilket tvingade mig att ännu mer tänka till. Vad jag särskilt funderar över är just avgränsningen mellan vad jag som privatperson tycker och vad staten bör använda sitt våldsmonopol till, för det är ju det som händer när man utfärdar ett förbud: man säger att detta är så pass skadligt eller olämpligt att staten har rätt att bruka tvång för att förhindra dig att göra detta eller detta. Nåja, vi får se hur det utvecklar sig. Nu diskuteras ju dessutom frågan om handskakningar och huruvida man ska kunna arbeta i offentlig sektor och inte vilja ta en okänd människa av andra könet i hand. Jag vet inte riktigt, men jag tycker nog att det är en aning märkligt att vi har så låg toleransnivå för det som avviker från det vanliga.

Annars har ju hela den senaste veckan handlar om Svenska Akademien och den ”skräck-komedi” som utspelar sig på kultursidorna. Ja, hela historien med Arnault och allt runtomkring honom och Akademien är djupt beklagansvärd, men att ledamöterna för en öppen strid med varandra på kultursidorna och tydligen inte lyckas hantera krisen internt … Det är ovärdigt. Men Stina Otterberg skrev en intressant text i dagens DN där hon försvarade Katarina Frostensson, gift med Kulturprofilen Arnault och akademiledamot, och menade att hon inte kan göras ansvarig för allt vad hennes make har gjort. Det är givetvis omöjligt för mig att veta något om Frostenssons eventuella skuld i det hela, men hon lyfte fram hur Frostensson har lämnat landet för att hon inte orkar vara kvar i Sverige just nu. Det är hårt. Det är ungefär detsamma som med Benny Fredriksson på Stadsteatern i vintras eller varför inte Ellinor Grimmark (utan att för den skull påstå att det finns några andra likheter eller samband mellan dem).

Till sist är det värt att påminna om att kriget i Syrien fortfarande pågår. Det är en vidrig konflikt som har krävt alldeles för många liv och alldeles för mycket lidande. I lördags skedde ett angrepp i staden Douma med kemiska vapen, vilket har fått den diplomatiska krisen att eskalera i veckan. Man får av hjärtat hoppas och be för att någonting vettigt ska hända …

Avslutningsvis

Det är mycket som är galet med den här världen. Förvisso strålar solen och jag har det bra, men det finns så många problem och så mycket lidande att det ibland är halvt om halvt öronbedövande. Då är det gott att veta att Kristus är dödens besegrare och att han har livet och världen i sin hand. Det är något att vila i.

Vad är murar, vad är gravar? Halleluja.

Han är med oss alla dagar, halleluja!

En är Herren, en är tron, halleluja,

ett är brödet på hans bord. Halleluja!

(Sv Ps 153:2)

Publicerad i (Helt vanliga) blogginlägg

En snabb hälsning

Det var evigheter sedan jag skrev på bloggen, men tiden har inte räckt till. Mars har varit en hektisk månad. Vi har haft församlingsdag och talat om karismatik, sedan har jag varit iväg på ELMs fortbildning för sina predikanter, och så har det varit påsk. Efter långfredagsgudstjänsten åkte jag och Maria till nordvästra Dalarna för att åka skidor med Marias familj, och nu har vi ett par dagars mellanlandning i Stockholm innan vi ska ner till Skåne för att hälsa på min familj i helgen samt att jag predikar i Ängelholm och Lund på söndag.

Det är gott att vi har fått fira påsk igen. Jag förundras allt mer för varje år över att kristendomen förkunnar en Gud som har blivit människa för att lida i sin skapelses ställe. Det är ett häpnadsväckande perspektiv, men det ger hopp och tröst som ingenting annat.

För övrigt lyssnar jag en hel del på Leonard Cohen och hans låt ”Show me the place” passar bra i påsktiden. Här kan du se en liveinspelning av låten.

Jag missar alltså gudstjänsten på söndag och tyvärr även söndagen därefter. Då är jag i Göteborg för Svenska Evangeliska Alliansens årsmöte och sedan predikan i Johannebergskyrkan, men söndagen den 22/4 är jag tillbaka igen och ser fram mot att träffa er alla! Dessförinnan kanske vi ses på VARDag eller Roseniusföreningens årsmöte den 19/4.

Väl mött!

Publicerad i (Helt vanliga) blogginlägg

En vecka i Sarajevo

Utsikt från hotellet nära gamla stan i Sarajevo.

Förra veckan hade jag privilegiet att få resa till Sarajevo för fyra dagars träff med kristna ledare från (nästan) hela Europa. På grund av brist på tid och stabilt wi-fi laddas denna lilla reflektion upp från Vällingby istället för istället för från hotellet i backarna ovanför duvtorget i Sarajevos gamla stan.

Sarajevo är en vacker stad där byggnaderna bär på mycket charm och karaktär, men också på sår i form av kulhål som påminner om kriget och de spänningar som fortfarande existerar under ytan. Bara åtta år efter stadens moderna höjdpunkt, de olympiska vinterspelen 1984, led Sarajevo av en av de längsta belägringarna i modern tid. Under tre år saknades i hög utsträckning mat, vatten, elektricitet och andra förnödenheter.

Slavko visar en bild från en fredshögtid för några år sedan. Varje röd stol i mitten av gatan representerar ett offer för kriget, endast från staden Sarajevo.

Även sedan Jugoslaviens uppdelning består själva Bosnien av en tyvärr svårförenad mix av etnisk-religiösa identiteter. Muslimska bosniaker, katolska kroater och ortodoxa serber har en gemensam men komplicerad historia och framtid. De evangeliska kyrkorna samlar mindre än en halv procent av befolkningen, och det faktum att de trotsar de cementerade identiteterna är på samma gång ett vacker vittnesbörd som det är en provocerade stötesten för den värld som ser på.

Vad gjorde jag då där? Sedan en tid tillbaka har jag varit involverad i att starta en svensk gren av nätverket Langham. Många av er känner till att Roseniuskyrkan stått värd för två fortbildningskonferenser för förkunnare just i Langhams regi (jag bloggade om den första av dessa). Förra veckan samlades ca 20 personer från lite drygt 16 länder för att tillsammans prata om hur arbetet kan växa och utvecklas i Europa, och jag fick representera Sverige.

Östeuropa är på många sätt en blind fläck för mig, så det var nyttigt att få mer kontakt med kyrkan i dessa länder. Inte minst är det fantastiskt att se kristna samlas över gränser som det nyligen utkämpats krig om. Historien i dessa länder är komplicerad, men är ett levande arv på ett sätt som gör att jag som svensk inser hur kollektivt glömska vi är häromkring.

På hotellet med Slavko Hadzic och Mark Meynell som samordnar Langhams arbete i Europa.

Samtidigt bedrövades jag av vad mina nya vänner berättade om en blandning av kristen och nationell identitet. Här blir ofta själva korsets tecken indraget spelet, och förvandlat till en symbol för maktanspråk istället för fred. Kriget ledde inledningsvis till ett andligt uppvaknande, men efter några år av snabb växt är det nu svårare att tala om evangelium. Att konvertera uppfattas som att byta nationalitet, och vem vill överge sitt historiska, sociala, kulturella arv på det sättet? Här finns en verklig utmaning för de evangeliska kristna, som vill presentera både ett ”radikalt” evangelium och samtidigt ge utrymme för människor att vara sig själva och bejaka sin tidigare historia och identitet.

Jag lämnade Sarajevo med 20 nya vänner och syskon i kyrkans tjänst, och med förnyad inspiration för svenska Langhams arbete med att stärka bibelutläggande undervisning i Sveriges kyrkor.

Taggar: ,
Publicerad i (Helt vanliga) blogginlägg

Reflektioner över frågan om böneutrop

De senaste dagarna har jag noterat ett antal artiklar och inlägg på sociala medier som berör huruvida moskén i Växjö (och moskéer generellt) ska få lov att göra böneutrop eller inte. En debattartikel i Dagen i förra veckan förklarade vad böneutropet betyder för en muslim (”Böneutropet ska proklamera islam över en stad”) och skrevs som en reaktion på att biskop Fredrik Modéus hade uttryckt sig positiv till moskéns begäran. Idag (1/3 -18) läste jag etikern och teologen Ann Heberlein argumentera i Svenska Dagbladet för att ”böneutrop strider tydligt mot religionsfriheten”.

Det är inte enkelt att dra gränser för människors utövande av sina fri- och rättigheter, men både Samuel och Heberlein gör det alldeles för enkelt för sig när de hävdar att ”En av de enklaste rättigheterna är att ingen ska bli tvingad att lyssna på en trosbekännelse han inte tror på” (Samuel) och ”Den enes rätt att slippa oönskad religiös påverkan väger således tyngre än den andres rätt att utöva sin religion” (Heberlein).

Ett bombardemang av åsikter

Att leva i en pluralistisk demokrati innebär med nödvändighet att man utsätts för påverkan av budskap som man inte delar. På väg till tunnelbanan i Stockholm går jag förbi mängder av reklamskyltar som förklarar för mig vad som är det goda livet och hur jag ska nå det. När jag kommer upp från tunnelbanan vid Östermalmstorg och går ut på Birger Jarlsgatan finns det stora skärmar med rörlig bild och ljud som sprutar ur sig reklam, och vid Stureplan finns gigantiska skärmar som förvisso inte använder ljud men likväl bild för att nå tiotusentals människor varje dag med sin sälj-pitch av det goda livet. Missförstå mig inte, jag är en varm anhängare av en reglerad kapitalism men jag är inte särskilt sugen på att mötas av bilder och ljud i kommersiellt syfte i det offentliga rummet – särskilt inte när värderingarna går stick i stäv med mina egna. Men i en marknadsekonomi får jag väl stå ut med det.

När jag går över Sergels torg möter jag inte sällan manifestationer för någonting. Människor har mikrofoner och skanderar sina budskap. Ibland står där någon och sjunger och berättar om Jesus. I juni i år hade Roseniuskyrkan gudstjänst i Humlegården och många parkbesökare blev ofrivilliga gudstjänstdeltagare.

Min poäng är att det är en del av villkoret för livet i en fri demokrati att man blir utsatt för budskap som man inte delar. Vad är liksom alternativet? En ständig filterbubbla också i den offentliga miljön? För, den rimliga slutsatsen vore ju att om inte moskén kan få tillstånd att göra sina böneutrop, varför ska då Roseniuskyrkan få tillstånd att fira gudstjänst i Humlegården t.ex., eller Ja till livet få tillstånd att genomföra en manifestation, eller … o.s.v.?

Tar muslimerna över Sverige?

”Men inget av dina exempel handlar om att proklamera (religiöst) herravälde över en stad och ett land!” Njae, det är väl delvis sant … Samtidigt: det är väl klart att en kristen gudstjänst på offentlig plats har ett delvis missionerande syfte, och nog är reklamen ett uttryck för företagens önskan att inte bara dominera marknaden utan till och med hela våra liv! Vi måste få lov att göra dessa anspråk, så länge det stannar vid ord. Jag ska ha rätt att som kristen förkunna offentligt att alla knän en dag ska böjas för Jesus, eller som politisk grupp argumentera för att min grupp ska ta över regeringsmakten i landet. Vad jag däremot inte får lov att göra är att uppvigla till våld – vare sig det är politiskt eller religiöst eller något annat. Det gäller givetvis också för muslimerna.

”Men muslimerna hotar att ta över Sverige!” Det är möjligt … Det gör Sverigedemokraterna också. Och Socialdemokraterna. Och Apple. För att inte tala om Facebook och Google. Men om vi menar allvar med att stå upp för demokrati, yttrandefrihet och mötesfrihet, måste vi tillåta både muslimer, kommunister, kristdemokrater och näringslivet att tävla om vår uppmärksamhet och vårt gillande. Deras respektive visioner för livet och samhället måste upp till kritisk debatt så att vi öppet och gemensamt kan väga olika visioner och värderingar mot varandra och föra en saklig och kritisk diskussion därom.

Bevara friheten – och integriteten

Med det sagt måste vi samtidigt givetvis slå vakt om våra grundläggande värderingar. Religionsfriheten i Sverige innebär såväl en frihet till som från religion. Det innebär att klanmentalitet och hedersvåld saknar varje form av legitimitet i Sverige oavsett om det är religiöst eller politiskt motiverat, ty det kränker människans grundläggande och skapelsegivna rätt till liv, integritet och värdighet. Likaså är varje form av uppmaning till att med våld omstörta samhället uteslutet, och där måste polis och militär vara sista utposten för att freda oss mot sådana våldshandlingar. Jag är dock övertygad om att det går att både vara trygg och stark i sina egna värderingar, och samtidigt låta andra människor framföra sina egna värderingar.

Likaså finns det ingenting som säger att ett reservationslöst accepterande av böneutrop (eller gudstjänster i Humlegården) behöver accepteras. Man måste ta hänsyn till boende i området, till vilka ljudnivåer som är acceptabla ur miljösynpunkt samt vilka tider det handlar om.

Ett öppet samhälle

Det är inte lätt att leva i en demokrati och uppleva att ens egen grupp och identitet blir utmanad, men i stället för att se de andra som ett hot skulle vi kunna träna oss i att se dem som en möjlighet att förtydliga våra egna ståndpunkter och förklara varför vi gör våra ställningstaganden. Låt oss inte bidra till ett kulturkrig mellan olika religioner och politiska ideologier, utan stå upp för ett fritt och öppet samtal där alla får lov att bidra med sin röst så länge de accepterar de grundläggande spelreglerna: att alla får lov att bidra med sin röst så länge de inte uppviglar till eller utövar våld mot andra. (För övrigt säger Elisabeth Sandlund ungefär samma sak som jag men mycket mera kortfattat och koncist.)

Taggar: , , , ,
Publicerad i Hittat på internet

Förmånen att bli förolämpad

Yttrandefrid på glid?

Hur fritt är egentligen talet och konsten i västvärlden idag? Det har skrivits en del om universitet, främst i USA, där man vill ha ”trigger warners” (alltså en typ av varningstext) för böcker och dylikt som kunde uppröra människor. På YouTube har jag sett hur studenter har obstruerat en föreläsning av psykologen Jordan Peterson och i Sverige har vi haft diskussioner om Tintin och Pippi Långstrump och huruvida man bör redigera böckerna för att ta bort material ur dem som är eller kan uppfattas som rasistiskt.

I helgen publicerade DN en lång essä av Bengt Ohlsson (jag tror tyvärr att artikeln är låst) där han förde ett resonemang om huruvida konsten har blivit begränsad och om man egentligen får pröva vilka tankar som helst. I SvD pågår en debatt om statens litteraturstöd, och i dagens DN skrev Nathan Shachar om ”moralpoliserna” som vill ta bort misshaglig konst från muséerna.

För att vi ska kunna blomstra som människor måste vi få lov att pröva oss fram. För att ett samhälle ska må bra måste det stå ut med de djupt obekväma rösterna.

Sokrates död, Jacques-Louis David, 1787.

Men kväver inte religionen yttrandefriheten? Det finns givetvis sådana exempel – både nutida och historiska –  och vissa religioner är avsevärt  mer intoleranta än andra. (Givetvis gäller detsamma för politiska ideologier – till och med demokratin!) Samtidigt är det viktigt att inte falla för frestelsen att köpa upplysningens mytologi om hur filosoferna och vetenskapsmännen kom med ljuset och befriade oss från religionens makt. För det första ledde också upplysningen till mörker – tänk särskilt på Robespierres terrorvälde under Franska revolutionen. För det andra hade Europa präglats av en rik idédebatt under hundratals år före upplysningen där man diskuterade påvens makt, naturliga mänskliga rättigheter och mycket annat.

Ett teologiskt försvar av rätten att förolämpa

I den judisk-kristna tron finns en grundläggande respekt för alla människors jämlikhet som skapade till Guds avbild. Mannen och kvinnan, kungen och slaven, främlingen och den troende – samtliga är de lika mycket Guds avbild och samtliga är de lika mycket föremål för Guds längtan och kärlek. Det finns enstaka tillfällen i Israels historia då folket använder våld mot omkringliggande folk, men då finns det goda skäl för det (se videon om Josuas bok för en kort förklaring till varför Israel tog över Kanaan). I övrigt lever judar och hedningar sida vid sida, åtminstone så långt det kommer an på judarna, och samma mönster ser vi på kristendomens tid. De kristna lever sida vid sida med romare och andra som inte delar deras tro, och även sedan kejsar Konstantin har blivit kristen råder en pluralism i Romarriket (Peter Brown berättar om hur kristendom och hedendom lever bredvid varandra under århundraden i sin bok The Rise of Western Christendom).

Det är dessutom viktigt att lyfta fram exempel ur Bibeln på hur människor tillåts ifrågasätta Gud. Job är kanske det bästa exemplet. Han ifrågasätter Guds handlande och anklagar Gud för att vara orättvis. Gud säger visserligen emot och menar att Job inte har tillräckligt stort perspektiv för att kunna ifrågasätta Guds rättvisa, men poängen är att Gud låter Job tala och inte straffar honom för anklagelserna. Mycket tydligare än så blir inte Bibelns praktiska försvar av tanke- och yttrandefriheten.

Vilka vill vi vara?

Denna grundläggande respekt måste framhållas också idag. ”Men innebär inte respekt för medmänniskan att man vinnlägger sig om att inte förolämpa och kränka denne?” Nej, det är faktiskt inte vad respekt innebär, av det enkla skälet att kränkthet är en subjektiv fråga.

Men framför allt handlar frågan om någonting ännu viktigare: nämligen vad det är att vara människa. Vi är skapade fria och jämlika, och Gud skapade oss med ett förnuft och moralisk kompass. Det är människans plåga och privilegium att försöka göra världen så bra som möjligt. Men det kommer med nödvändighet innebära att vi kommer till olika slutsatser i grundäggande frågor.

Vissa kommer att göra det till sin livsuppgift att bekämpa religioners skadliga inflytande. Andra kommer att göra det till sin livsuppgift att kämpa för så låga skatter som möjligt. Andra kommer att kämpa för fattigdomsbekämpning, andra kommer att offra sina liv för missionens sak, och ytterligare några kommer att ägna hela sitt liv åt konsten. Ibland kommer dessa idéer att stå emot varandra och krocka med varandra.

Givetvis kommer vissa att bli kränkta av att Pippis pappa är ”negerkung”. Givetvis blir vissa kränkta av Elisabet Ohlson Wallins ”Ecce homo”, och givetvis blir vissa kränkta av dem som kritiserar queerideologin. Men vad är alterativet?

Samtliga dessa exempel – och jag skulle givetvis kunna hitta på hundratals fler – handlar om värdefrågor, och värdefrågor kan inte bevisas på samma sätt som kemiska eller matematiska frågor kan. Men de är långt viktigare.

Det går alldeles utmärkt att leva sitt liv utan att känna till det periodiska systemet eller kunna lösa en andragradsekvation, men det är svårt att leva ett gott liv utan att ta ställning till normativa frågor om hur man bör bemöta lidande och orättvisa, och på ett metaplan: vad ”lidande” och ”rättvisa” egentligen är .Frågorna handlar om vilka vi är och vilka vi vill vara.

Just därför måste friheten vara så mycket större.

Lyckan i att bli förolämpad

När vi beskär yttrandefriheten i värdefrågor beskär vi människors möjligheter att förverkliga sina gudagivna potential. Det är en svår försyndelse. Därför saknar det (nästan) betydelse hur misshagliga vissa åsikter är – de måste fortfarande få framföras. Det enda (?) som inte bör få framföras är uppviglande till våld och grövre former av ärekränkning.

Därför vill jag träna mig i att se det som en förmån att bli förolämpad utan att den andre blir fängslad eller hotad eller trakasserad, för det pekar på att yttrandefriheten fortfarande lever. Jag uppskattar verkligen inte Ohlson Wallins Ecce Homo-utställning, som var på tapeten för ett antal år sedan, men den borde inte förbjudas. (Däremot bör den inte visas i en kyrka, men det är en annan sak.) Jag uppskattar inte Charlie Hebdos karikatyrer av Muhammed, jungfru Maria m.m. men de bör inte vara förbjudna. Jag uppskattar inte RFSL:s sexualetik, men den bör inte förbjudas.

I stället ska vi mötas i respektfulla debatter där argument får prövas mot varandra. Om människor blir kränkta av samtalen, eller om studenter blir förolämpade av akademikers idéer, utan åtgärder? Gratulerar! Vi lever i en demokrati.

Taggar: , ,
Publicerad i (Helt vanliga) blogginlägg

”Ve dig, du land …” Om barnsliga drömmar

Det är valår och opinionssverige börjar förbereda sig för strid. Jag har tänkt att jag ska skriva en serie inlägg på bloggen under det närmaste halvåret med olika teologiska reflektioner över politiska frågor. Min första tanke var storslagen och gick ut på att skapa ett forum för en idédebatt bland kristna skribenter om olika idéer som behöver diskuteras, men ni vet … tiden. Det får bli en halvmesyr i stället som är mer verklighetsanpassad.

Det här inlägget ska handla om vilken typ av liv som beskrivs som eftersträvansvärt i vår kultur och vad det säger om oss.

Vad ska du bli när du blir stor?

Utöver att vara predikant är jag också gymnasielärare, vilket gör att jag får en viss insikt i villkoren för ytterligare en yrkeskategori. Det skrivs en del, särskilt i facktidningarna, om den rådande och den förväntade lärarbristen, och den är ganska allvarlig. I sensomras publicerade Skolvärlden en artikel där de uppmärksammade problemet, och man kan konstatera att det bara kommer att bli svårare att få tag i utbildade och behöriga lärare.

Idag (8/2 2018) släppte Arbetsförmedlingen en rapport där de beskriver vilka yrkesgrupper som det kommer att råda brist på inom fem år och vilka yrkesgrupper som det kommer att finnas ett överflöd av arbetskraft på. Det är en aning intressant att jämföra ”bristyrkena” som kräver högskoleutbildning med ”överskottsyrkena” som kräver högskoleutbildning.

Bland de tio bristyrkena som listas hör sju av dem till skolan och sjukvården. Bland de tio överskottsyrkena råder inte samma enhetlighet, men det handlar om ekonomi, marknadsföring, journalism och artist.

Vilka är vår tids hjältar?

Vad har status?

Jag menar inte att moralisera över människors val, men jag undrar vad som händer med ett land där det är mer eftersträvansvärt att vara finansanalytiker eller artist än lärare eller sjuksköterska. Den här frågan handlar inte om enskilda människors val utan om vad som framställs som ett attraktivt liv i kulturen som helhet. Det har väl alltid varit attraktiv att vara rik och känd, men jag undrar om inte vår längtan späs på mer än någonsin idag.

De senaste årtiondena har vi sett en digital revolution svepa över världen och ett enormt ekonomiskt kapital är knutet till teknikutvecklingen. Några av samtidens största stjärnor är de manliga genierna som leder denna utveckling – tänk t.ex. på Bill Gates, Steve Jobs, Mark Zuckerberg, Daniel Ek, Larry Page och Elon Musk, för att bara nämna några. Dessa människor ses på olika sätt som en typ av frälsare med lösningar på världens problem (så t.ex. det intressanta porträttet av Elon Musk i helgens SvD).

Tillsammans med dessa entreprenörer måste artister och skådespelare lyftas fram. Talangshower är en viktig del av vår kultur och många drömmer om att bli upptäckta och bli en del av den exklusiva gruppen. Genom sociala medier finns möjligheten att skapa sin egen framgång och genom kulturen omkring filmindustrin matas vår längtan efter att få vara en del av den glamorösa världen. Jag tänker att rapparen 50 Cents filmdebut ”Get Rich or Die Tryin'” uttrycker någonting centralt om vår kultur.

Jag menar nu inte att du är beredd att gå över lik för att bli rik och känd, men jag tror att din målbild för livet (liksom min!) är starkt påverkad av den kultur jag har tecknat ovan. Djupt i hjärtat hos var och en av oss finns en längtan efter att bli sedd och bekräftad och framgångskulturen, som man kan kalla ovanstående bild för, talar direkt till denna längtan.

Hur står sig bristyrkena?

Bristyrkena som beskrivs i Arbetsförmedlingens rapport är ganska långt ifrån framgångskulturen och talar knappast till vårt bekräftelsebehov. Men de är absolut grundläggande för samhällsbygget. Utan kunniga, engagerade och rakryggade lärare kommer samhället att falla samman. Klyftorna kommer att öka när de välutbildade kan fylla i skolans luckor genom privat läxhjälp eller eget engagemang, medan de sämre bemedlade får nöja sig med en undermålig utbildning. Utan empatiska, trygga och duktiga sjuksköterskor och läkare kommer det att vara ett helvete att bli sjuk i Sverige.

Men vare sig läraryrket eller vårdyrkena är särskilt glamorösa. Man måste sätta sina egna behov åt sidan för att koncentrera sig på eleven eller patienten. Ofta måste man fatta många och ganska svåra beslut på kort tid, och man måste finnas tillgänglig för att försvara och förklara sitt handlande inför elever och föräldrar (i skolan) och inför patienter och anhöriga (i vården). Det kräver sin mognad.

Barnets begär och den vuxnes vishet

I Shakespeares pjäs Rickard III meddelas det att kung Edward är död och att hans son Rickard ska ta över efter honom, varpå en karaktär svarar: ”Woe to the land that’s governed by a child.” Orden är hämtade från Predikaren kapitel tio:

Ve dig, du land vars kung är ett barn och där furstarna festar redan på morgonen!

Jag tänker att orden har bäring på vår tid. En kultur som stirrar sig blind på framgång, rikedom och kändisskap är som en människa som aldrig växer ur tonårstidens egocentriska bekräftelsebehov. Problemet är större än enskilda individers val. Min poäng är inte att det nödvändigtvis är fel att vilja bli artist eller gå in i tech-industrin eller finansvärlden eller att göra karriär. Min poäng är att en kultur vars hjältar är framgångsmänniskor är en kultur ”vars kung är ett barn”.

Den mogna människan sätter sig själv åt sidan, och om man inte har lärt sig det tidigare i livet lär man sig det när man får sitt första barn. Då, om någonsin, blir det uppenbart att man måste prioritera bort sig själv för en annan människas behov – men varför ska vi göra det på samhällsnivå?

Mitt liv är mitt och mitt liv är kort. Varför ska jag inte kämpa för att, som 50 Cent, ”get rich or die tryin'”? Vad som krävs är en ny berättelse eller målbild som vi kan orientera oss mot och som kan fostra karaktärsdrag i oss som hjälper oss att förverkliga målet. I väst har kristendomen tillhandahållit målbilden och motiverat oss att sätta oss själva åt sidan för att vinna någonting större efter döden, men med de religiösa berättelsernas död under de senaste hundrafemtio åren saknar vi den typen av övergripande berättelse (en så kallad meta-narrativ). Marknaden och populärkulturen har ersatt den, och dessa krafter vet inte av den självförnekelse som hör vuxenvärlden till (även om det givetvis finns många psykologiskt vuxna människor inom dessa sammanhang). Därav problemet.

State of the union – Sverige i februari 2018

När vi närmar oss valkampanjerna är det därför intressant att fundera över vilka målbilder och berättelser som kommer att förmedlas. Skola och sjukvård kommer att figurera i debatten, men vilka skäl för att prioritera yrkesgrupperna kommer att kommuniceras? Om vi lyssnar på de olika partiernas kampanjer, berättelser, önskelistor med mera och försökte klä dessa ord i kött och blod och skapa människor av dem som kunde bilda en familj – hur skulle den familjen se ut och hurudana skulle människorna vara?

Jag har inte svaren på frågorna, men det ska bli intressant att reflektera över dem under de kommande månaderna. Jag hoppas att vi inte kommer att stå där med ett barn som kung, utan att barnet mognar och börjar bli vuxet.

 

Taggar: , , ,
Publicerad i (Helt vanliga) blogginlägg

Nunc dimittis

Jesus bärs fram i templet, Hans Holbein d.ä. 1500-01.

Det har varit en lång och intensiv vecka, och helgen blir inte mycket lugnare. Nu gör jag mig redo för ungdomsgrupp om en timmem men innan dess ska jag spela in radioandakten som sänds på söndag kväll.

Eftersom jag kommer att predika över den gammaltestamentliga texten passar jag på att säga någonting om evangelietexten i radioandakten. På söndag firar vi den så kallade Kyndelsmässodagen, som har med ljus att göra (jfr engelskans candle), och texten är hämtad från Lukas 2:22-40. Där står den så kallade Symeons lovsång, som traditionellt sett hör till kyrkans aftonbön:

Herre, nu låter du din tjänare
gå hem i frid, så som du har lovat,
för mina ögon har sett din frälsning
som du har berett inför alla folk:
ett ljus med uppenbarelse för hedningarna
och härlighet för ditt folk Israel.

I radioandakten ingår att spela några sånger och då passar det utmärkt att spela den estniske kompositören Arvo Pärts tonsättning till bönen. Plötsligt är inte livet lika ansträngande längre. Lyssna och njut. God helg!

Publicerad i (Helt vanliga) blogginlägg