Välkommen till vår blogg!

Här kan du följa vårt arbete och delta i ett pågående teologiskt och pastoralt reflekterande utifrån saker vi läser, pratar om och arbetar med. Välkommen att kommentera och tycka till!

Langham, Roseniuskyrkan och jag

Förra veckan stod Roseniuskyrkan återigen värd till en konferens ordnad av nätverket Langham Sverige som jag är med och samordnar. Flera av er kom och hörde Mark Meynell predika från Psalm 121 på tisdagskvällen, men jag har förstått att många inte känner igen namnet ”Langham” eller känner till vår inblandning. Här kommer lite mer bakgrund!

Langham Preachings Europa-direktor Mark Meynell, på väg att predika i Roseniuskyrkan

”Langham!?”
Ursprungligen helt enkelt namnet på ett kvarter i centrala London. Där ligger inte bara BBC:s huvudkontor, utan också kyrkan All Souls, en stor församling med massor av nationaliteter. Här var John Stott verksam under flera decennier under 1900-talet. John Stott var en av seklets viktigaste kristna ledare, inte minst genom sitt outtröttliga arbete på södra halvklotet genom både församling och studentarbete. Hans främsta signum var tydlig och ”okomplicerad” bibelutläggande predikan och stor ödmjukhet (det är därför många inte känner till honom!).

När Stott lämnade rollen som församlingsföreståndare blev ”Langham” samlingsnamnet på en rad initiativ som sökte utrusta den världsvida kyrkan med både övertygelse om bibelordets kraft och ett sätt att hantera bibelordet som låter dess egen sanning och auktoritet stå mer i fokus än personen som förmedlar det. Bibel- eller textutläggande predikan handlar helt enkelt om att det är bibeltexten som står i fokus, och som formar predikan. Vi säger ofta i Langham att texten ska sitta i ”förarsätet”.

Langham Sverige startades 2014 efter att teologiföreningen Theofil i Lund under många år samarbetat med Langham (som nu finns i över 70 länder). Genom mitt eget intresse för textutläggande predikan och min önskan att växa som förkunnare, samt pga. personliga kontakter med Mark Meynell som är Langhams Europa-direktor, fick jag en roll i den lilla ledningsgruppen.

Langhams modell är egentligen ganska enkel. En väl utförd predikan eller bibelundervisning bygger på att man studerar texten i sin egen kontext noggrant, så att man hittar dess ”hjärtslag” eller huvudärende. Sedan är uppgiften att överbrygga det avstånd mellan ordets ursprungliga sammanhang och det där man predikar. Ordet är relevant i vår tid och det är förkunnarens uppgift att bygga en bro som visar hur det är relevant och ska tillämpas.

Smågrupper som tränar varandra att studera en bibeltext för att förstå mer och bättre kunna förklara den är en central del av allt arbete Langham gör.

Vi arrangerar 1-2 fortbildningskonferenser per år, som varje gång behandlar en särskild genre i Bibeln, och hjälper förkunnare att organisera smågrupper, s k. ”predikoklubbar” där man ger varandra feedback och chans att vässa sin förmåga att läsa och förklara Bibeln. Vi som predikar eller undervisar i Roseniuskyrkan har en sådan grupp som träffas med varierande regelbundenhet. Vi är ännu ett litet nätverk, men hoppas att på lång sikt kunna vara många till hjälp.

Förra veckans konferens fokuserade på att predika Bibelns poetiska texter, dvs. framför allt psaltaren. Vi som var där fick framför allt en större uppskattning och insikt i hur poesi fungerar i Bibeln och hur den lär oss att ta med allt – alla livets omständigheter och hela ens känsloregister – inför Gud.

Jag har lärt mig mycket genom Langham, och fått betydelsefulla relationer både i Sverige och internationellt med andra som strävar efter att utvecklas i konsten och hantverket att undervisa Guds ord på ett troget, tydligt och relevant sätt, så det är verkligen kul att få involvera Roseniuskyrkan på olika sätt!

Taggar: , , ,
Publicerad i (Helt vanliga) blogginlägg

En professionell donut

Glänsande, färgglad, perfekt formad…och i mitten ett gapande hål.

Kanske är det en donut täckt i hallonglasyr? Eller är det en människa som med ett professionellt och kompetent yttre sliter med ett värkande, tomt inre.

En av böckerna jag läser just nu är The Emotionally Healthy Leader av Peter Scazzero. Efter att ha varit en framgångsrik pastor med ett liv och äktenskap på väg mot kollaps har Scazzero blivit en talesperson och något av en expert på hur känslomässig och andlig mognad följs åt.

Som predikant/pastor känner jag väl igen mig i bilden. Idealet är att bygga mitt liv inifrån, med relationen till Gud som startpunkt, där mitt hjärta får den kärlek och styrka, den kapacitet till meningsfull närvaro som sedan ger liv åt relationen till min fru, mina barn och vänner, vilket i sin tur flödar över i ett arbete, engagemang och ledarskap som är livfullt och livgivande.

Andra dagar är hjärtat inte där. Omedveten om hur jag innerst inne mår, en tillfällig glömska om vem jag är – Guds älskade barn – och på ytan ivriga men jäktade och oroliga försök att vara i kontroll över situationer som känns oregerliga.

Ordspråksboken uppmanar: ”Mer än allt som ska bevaras, bevara ditt hjärta, för därifrån utgår livet.” (4:23).

Ta en minut och fundera på hur ditt hjärta mår. Ibland räcker själva pausen, själva medvetenheten och en kort tanke som vänds till Gud för att bättre möta dagens utmaningar. Andra gånger inser man att man försummat sitt inre liv för länge, eller tappat kontakten i sina närmaste relationer – det må vara i vänskap eller äktenskap. Vad behöver ditt hjärta? Hur ser vägen tillbaka till hälsa och liv ut? Behövs förändringar? Kunskap? En plan?

Visst är det viktigt att kunna vara professionell. Att inte låta kaoset i mitt inre skapa kaos runt omkring mig. Men Jesus vill hjälpa oss att vara något mer. Livet vi får leva med honom är inte ett liv med en mur som delar oss och avgränsar vårt inre och vårt yttre liv från varandra, utan ett liv med levande vatten som flödar inifrån och ut till en värld som behöver kärlek och helhjärtade liv. Det är något jag hoppas på att växa i själv, och hjälpa andra att hitta till.

 

PS: Jag ber om ursäkt för eventuellt sötsug jag kan ha orsakat med mitt val av metafor.

Taggar: , , ,
Publicerad i (Helt vanliga) blogginlägg, Läst och reflekterat, Personligt

”Synd är ett väldigt ålderdomligt uttryck”

I helgen uppmärksammade jag att Tidningen Dagen har publicerat en artikel om hur unga i kyrkan uppfattar begreppet synd, och en av de intervjuade svarade som det står i rubriken till mitt blogginlägg: ”Synd är ett väldigt ålderdomligt uttryck.”

Det här är inte platsen för att recensera artikeln, utan jag råder dig att läsa den själv, men jag skulle vilja dela några reflektioner över frågeställningen: är begreppet ”synd” något som hör till historien, eller som bara handlar om etik, eller något vi behöver släta över för att kunna attrahera moderna människor? Läs mer ›

Taggar: , ,
Publicerad i Hittat på internet

Hälsning från vardagen

Tiden går så vansinnigt fort! Jag skulle verkligen ha skrivit tidigare, men terminsstarten har tagit all uppmärksamhet. Nu är vi i varje fall igång och så är också Roseniuskyrkan. I mitten av augusti hade vi ett barn- och ungdomsläger och det var så roligt att träffa alla! Vi hade jättefina dagar och jag är så glad och stolt över all verksamhet som pågår för de små och unga i vår kyrka.

I går avslutade vi predikoserien ”Så ock på jorden” med anledning av valet 2018. Det har verkligen inte varit enkelt för vare sig mig eller Martin att försöka formulera bibliska visioner för de olika ämnena, men jag är glad för att vi har försökt. Jag minns inte vem det var, men någon påminde mig i förra veckan om Psaltaren 2 och den anger en sund ton så här dagen efter:

Varför är hednafolken i uppror? Varför tänker folken tomma tankar? […]
Han som tronar i himlen ler, Herren gör narr av dem. Så talar han till dem i sin vrede,slår dem med skräck
i sin glödande harm: ”Det är jag som har insatt min kung på Sion, mitt heliga berg.”

Min poäng här är inte att Gud skulle vara särskilt arg på Sverige för att vi har haft val, utan att vi har en tendens att förstora ett val och göra det så ödesdigert när det i själva verket bara finns en kung: Herren Jesus. Därför får vi som kyrka tryggt fortsätta göra Guds vilja på jorden oavsett vem det är som leder landet, och gärna be för våra ledare att de ska få vishet och förstånd att fatta kloka beslut.

Den här veckan händer det ett par roliga saker! Imorgon är det dags att samla alla hemgrupper i Roseniuskyrkan för samtal, gemenskap och bön, och på torsdag är det dags för terminens första kvällsmässa. Mässan börjar kl 19.

Det är några av de saker som rör sig i huvudet på mig en måndag eftermiddag!

Publicerad i (Helt vanliga) blogginlägg

AI, sexrobotar och etik

Jag har redan tidigare skrivit om HBO-serien Westworld och för ett tag sedan kom den andra säsongen. Berättar- och tidsperspektivet är ganska avancerat, så jag måste erkänna att jag har lite svårt att hänga med, men de filosofiska frågorna som serien väcker är fortfarande intressanta.

I helgens SvD fanns en lång artikel om robotindustrin och hur man lyckas utveckla allt mer förfinade robotar med distinkt mänskligt utseende, och hur dessa kan använda som sexleksaker. Även om dessa robotar inte är tillnärmelsevis lika intelligenta och verklighetstrogna som robotarna i Westworld, är avståndet inte längre avgrundsdjupt mellan verklighet och fiktion. Vad skulle det egentligen innebära för vår mänsklighet om vi fick tillgång till sexrobotar? Läs mer ›

Taggar: , ,
Publicerad i Hittat på internet, Läst och reflekterat

Om torkan och gudsberoende

Den här värmen slår allt jag tidigare har varit med om. Jag kan inte påminna mig en sommar under min livstid då vi har haft strålande solsken, höga temperaturer och knappt något regn under närmare tre månader. Vad jag förstår av de artiklar jag läser, kan man inte med säkerhet fastställa att vädret har med människans påverkan på miljön att göra, men en sak kan vi med säkerhet säga: vi är alldeles beroende av Gud.

Skogsbränder rasar i Sverige. Foto: Maja Suslin/TT. Hämtad från: svd.se

Läs mer ›

Taggar: , , ,
Publicerad i (Helt vanliga) blogginlägg

Om att vara kyrka i storstaden

I början av maj fick jag och Martin besök av en grupp studenter från THS (Teologiska Högskolan Stockholm) som läser en kurs i storstadsteologi. Under kursens gång har de besökt ett flertal kyrkor, med väldigt olika karaktärer, och samtalat med representanterna om hur de är kyrka i sitt sammanhang. Dessutom har de reflekterat över sådant som inte sägs men ändå syns och signalerar någonting, som lokaler, gudstjänstrum, hemsidor, liturgi, med mera.

För vår del är det mycket stimulerande att få reflektera över varför vi gör som vi gör och få tillfälle att kritiskt granska oss själva. Vi läste själva en variant av den här kursen, våren 2012, när vi precis hade börjat i Roseniuskyrkan, och vi tror att erfarenheter från den kursen, tillsammans med läsningen av Timothy Keller’s bok Center Church, har fått betyda mycket för hur vi tänker kring vad det innebär att vara kyrka i storstaden.

Några saker har varit viktiga för oss i arbetet.

  1. Att försöka överbrygga gapet mellan ”kristenliv” och ”vardagsliv”. Det är så lätt att jag tänker och beter mig på ett visst sätt i kyrkan som jag inte skulle göra i vardagen. Det är svårt att sätta fingret på vad jag menar, men det blir lite enklare om jag formulerar det så här: tänk dig att du en dag skulle se en kollega/granne/kurskamrat i kyrkbänken som vid tidigare tillfällen har ställt kritiska frågor till dig om din tro. Jag tror att du genast skulle delta i gudstjänsten med helt annan inställning och verkligen lyssna efter vad som sägs och hur det sägs och inte acceptera religiösa floskler. I vårt sätt att predika och kommunicera försöker vi (med betoning på ”försöker”) visa på hur Bibeln handlar om våra liv, våra problem, i vår tid. Därmed inte sagt att vi försöker göra allting så enkelt som möjligt. Vi vill bevara en rik liturgi eftersom vi tror att liturgin är en god gestaltning av gudstjänsten som människor av olika klasser, kulturer, generationer och språk kan delta i.
  2. Att ta kyrkan till folket och inte folket till kyrkan. Formuleringen är lite tillspetsad, men poängen är att vi så lätt fokuserar på hur vi ska få människor utanför att komma innanför kyrkans väggar att vi helt glömmer bort hur vi ska få människorna i kyrkan att komma utanför kyrkans väggar, med bevarad stolthet över sin tro. Jag och Martin tänker att ”Roseniuskyrkan” inte i första hand syftar på byggnaden på Smala Gränd 5, utan på alla dem som bär vår vision och är medlemmar i vår gemenskap. Det innebär att Roseniuskyrkan är spridd över hela Stockholm sju dagar i veckan, femtiotvå veckor om året. Det är i vardagen som relationer måste byggas och tron delas, om det ska bli någon verklig tillväxt i församlingen.
  3. Att visa hur evangelium svarar på människors verkliga frågor. Det är vår övertygelse att Gud är densamme genom alla tider, och att Gud har talat och fortsätter att tala genom Bibeln. Vi är dessutom övertygade om att människans problem är detsamma i alla tider, även om vi sätter lite olika ord på problemet. Djupast sett handlar problemet om rädsla för döden, fientlighet och misstrogenhet mot Gud, och en oförmåga att av hjärtat göra och vilja det som är verkligt gott. Den kristna tron besvarar dessa problem på ett oöverträffat sätt, men för att nutidsmänniskan ska få hjälp att se undret i evangelium behöver hon få hjälp att tolka sin nutid genom Bibelns stora berättelse. Det anstränger vi oss för att utveckla i vårt arbete.
  4. En fjärde sak är någonting som vi har kommit att tänka på allt mer den senaste tiden. När vi började vår tjänst i Roseniuskyrkan lyfte vi fram kyrkans geografiska läge som en möjlighet och någonting vi ville förvalta. Vi ville att det på något sätt skulle märkas att vi är placerade mitt i city, och i några avseenden tror jag att vi har kommit en bra bit på vägen. Men det finns också vissa avigsidor med storstadsmiljön, och en av de viktigaste är att den ofta är segregerad – i Stockholm är det definitivt på det viset. Den kulturella, sociala och ekonomiska homogeniteten är stark i city, och ska man vara ärlig måste man säga att också Roseniuskyrkan är en tämligen homogen skara. Kyrkan ska inte bara spegla samhället utan också vara en motkultur, och det gäller inte bara vilka åsikter vi har. Det ska också märkas i vilka som är med i vår gemenskap. Det här är någonting vi kommer att behöva prata mer om den kommande tiden!

Det är några av de saker som jag och Martin går och tänker på så här i slutet av maj.

Taggar: , , , , ,
Publicerad i (Helt vanliga) blogginlägg

Vänskap – en bristvara?

För några veckor sedan såg jag en tankeväckande rubrik i SvD: ”Sverige är världens svåraste land att få nya vänner i.” Texten är inte en personlig krönika utan återger ett forskningsresultat. InterNations, ett globalt nätverk för människor som frivilligt lever i ett annat land än sitt hemland (eng. ”expats”) har sammanställt en gigantisk rapport om hur det är att vara ny invånare i olika länder.

En av dimensionerna som redovisas kallas ”Ease of settling in,” alltså hur enkelt det är att komma till rätta eller göra sig hemma i landet. Där noteras att språk inte är ett stort problem i Sverige (plats 15 av 65), men att det står sämre till med vänligheten. När det gäller att få nyinflyttade människor att känna sig välkomna hamnar vi på plats 51, i vänlighet på plats 56, och – mest beklämmande – att faktiskt få nya vänner: plats 65 av 65.

När jag läser detta börjar jag genast undra: är vi dåliga på att erbjuda vänskap specifikt till människor som flyttar hit från andra länder, eller speglar det mer allmänt hur vi relaterar till varandra? Människor som flyttar till Stockholm från andra delar av Sverige, är det lätt för dem att få nya vänner?

Sverige har också flest ensamhushåll i världen. Är detta en del av bilden? Jag vill inte dra snabba eller förenklade slutsatser, men nog är det intressant och värt att fundera över hur det står till med vänskap och gemenskap i vårt land och vår stad.

Roseniuskyrkans vision innehåller orden ”Vi vill…vara ett andligt hem med hjärta för Stockholm.” Inget ensamhushåll alltså, och inte en plats där man bara får ett inledande välkomnande eller generell vänlighet (dessa är såklart viktiga i sig). Nej, vi vill något mer: att vara ett hem. Jag tror vi bör vara måna om och stolta över den biten av vår vision. Jag tror det finns ett behov av stark gemenskap och vänskap här i Stockholm och att vi som Roseniuskyrkan – både när vi ses på Smala gränd och när vi är utspridda över vår stad – kan göra mycket gott om vi är öppna för att ge verklig vänskap.

 

Taggar: , ,
Publicerad i (Helt vanliga) blogginlägg, Hittat på internet

4 Sönd i påsktiden

Publicerad i (Helt vanliga) blogginlägg

Torsdag, april 2018

Tillbakablick

Det är en ganska intensiv period för mig just nu, men efter nästa helg bör det lugna ner sig något. Idag har jag i alla fall en heldag på kontoret och hela förmiddagen tillsammans med Martin.

Vårvintern i kyrkan har varit bra. Vi har haft två kvällsmässor, i januari och mars, och har en tredje i mitten på maj. De tillfällena har varit riktiga oaser av stillhet. I februari hade vi en temadag om förföljda kristna i samarbete med Open Doors och besök av EU-parlamentarikern Lars Adaktusson, och i mars hade vi vår temadag då vi samtalade om karismatik.

 

Såsom i himlen …

Det bästa som händer är kyrkan är emellertid gudstjänsterna. Varje söndag jag får fira gudstjänst i Roseniuskyrkan är jag lika glad, och särskilt när jag får lov att vara i tjänst och predika. Det ligger verkligen något, i bästa mening, himmelskt över gudstjänsten. Jag tänkte på det i morse när jag läste det nya numret av SPT (Svensk Pastoraltidskrift, ett litet teologiskt magasin med teologiska artiklar och utblickar samt predikoutkast och psalmförslag till söndagarna). Där var en artikel om den ortodoxe teologen Alexander Schmemanns syn på kyrkans liturgi, och jag fastnade särskilt för ett stycke där artikelförfattaren kommenterar:

I västlig kyrkotradition har vi en stark tendens att uppfatta liturgin som en nedåtgående rörelse, att Kristus kommer ner till oss, till vårt altare. Våra ”kom-och-var-mitt-ibland-oss-böner” visar på detta. Men Kristus har ju stigit upp till himmelen menar Schmemann och det är dit han kallar oss, det är där rikets måltid äger rum.

Det finns givetvis ett ”både och” i fråga om vad gudstjänsten är, men jag kände mig en aning träffad av beskrivning. Mitt perspektiv ligger nog mer åt ”kom-och-var-mitt-ibland-oss” än ”låt-oss-vara-mitt-ibland-dig”, om man kan säga så. Den gudstjänstfirande gemenskapen är ju ett litet himmelrike på jorden där det finns ett växelspel mellan hur vi lyfts upp till Gud och hur Gud kommer ner till oss. Det är ju ett fantastiskt perspektiv på gudstjänsten!

Vardagliga iakttagelser

Annars har jag de senaste veckorna fortsatt att fundera över böneutropen. Jag och Martin skrev en ny ”Aktuellt ämne-artikel” till tidningen Insidan, och tog då upp frågan, vilket tvingade mig att ännu mer tänka till. Vad jag särskilt funderar över är just avgränsningen mellan vad jag som privatperson tycker och vad staten bör använda sitt våldsmonopol till, för det är ju det som händer när man utfärdar ett förbud: man säger att detta är så pass skadligt eller olämpligt att staten har rätt att bruka tvång för att förhindra dig att göra detta eller detta. Nåja, vi får se hur det utvecklar sig. Nu diskuteras ju dessutom frågan om handskakningar och huruvida man ska kunna arbeta i offentlig sektor och inte vilja ta en okänd människa av andra könet i hand. Jag vet inte riktigt, men jag tycker nog att det är en aning märkligt att vi har så låg toleransnivå för det som avviker från det vanliga.

Annars har ju hela den senaste veckan handlar om Svenska Akademien och den ”skräck-komedi” som utspelar sig på kultursidorna. Ja, hela historien med Arnault och allt runtomkring honom och Akademien är djupt beklagansvärd, men att ledamöterna för en öppen strid med varandra på kultursidorna och tydligen inte lyckas hantera krisen internt … Det är ovärdigt. Men Stina Otterberg skrev en intressant text i dagens DN där hon försvarade Katarina Frostensson, gift med Kulturprofilen Arnault och akademiledamot, och menade att hon inte kan göras ansvarig för allt vad hennes make har gjort. Det är givetvis omöjligt för mig att veta något om Frostenssons eventuella skuld i det hela, men hon lyfte fram hur Frostensson har lämnat landet för att hon inte orkar vara kvar i Sverige just nu. Det är hårt. Det är ungefär detsamma som med Benny Fredriksson på Stadsteatern i vintras eller varför inte Ellinor Grimmark (utan att för den skull påstå att det finns några andra likheter eller samband mellan dem).

Till sist är det värt att påminna om att kriget i Syrien fortfarande pågår. Det är en vidrig konflikt som har krävt alldeles för många liv och alldeles för mycket lidande. I lördags skedde ett angrepp i staden Douma med kemiska vapen, vilket har fått den diplomatiska krisen att eskalera i veckan. Man får av hjärtat hoppas och be för att någonting vettigt ska hända …

Avslutningsvis

Det är mycket som är galet med den här världen. Förvisso strålar solen och jag har det bra, men det finns så många problem och så mycket lidande att det ibland är halvt om halvt öronbedövande. Då är det gott att veta att Kristus är dödens besegrare och att han har livet och världen i sin hand. Det är något att vila i.

Vad är murar, vad är gravar? Halleluja.

Han är med oss alla dagar, halleluja!

En är Herren, en är tron, halleluja,

ett är brödet på hans bord. Halleluja!

(Sv Ps 153:2)

Publicerad i (Helt vanliga) blogginlägg